En av skulpturerna, den största, har en ganska speciell och intressant bakgrund. Den kommer nämligen från den nedbrunna industrilokalen Järnet på Södra varvsgatan. Här hade Jan ateljé under flera års tid. När byggnaden brann var han dock utflyttad.
– Jag såg mig om bland bråten efteråt och hittade det här föremålet som förmodligen har varit en järnledning av något slag, men som förvandlades till en skulptur av värmen vid explosionen, säger han.
– Det enda jag själv har gjort är att jag har filat bort några vassa kanter och placerat objektet på en träsockel. Annars var det i princip så här det såg ut när jag fann det.
Och det är verkligen en häftig tingest. En läcker, rostbiten, skulptur i ett stort format estetiskt tilltalande för ögat. Dessutom sätter den fart på fantasin.
Det mesta som Jan visar på utställningen är tillkommet under de senaste två åren.
Motiven varierar från välkända Västerviksvyer till abstrakta porträtt.
Några av bilderna skulle kanske kunna vara självporträtt. Men Jan Wiberg är hemlighetsfull.
– Jag har ofta porträtterat min farbror men det är fria porträtt, inte alls verklighetstrogna. Fria porträtt är roligt att jobba med.
Inspireras du av ansikten?
– Ja, det gör jag. Men ett motiv, oavsett vilket, är egentligen bara en anledning till att börja måla. I slutänden kan motivet utvecklas till något helt annat än det jag började med.
– När jag åker buss och reser länge kan det hända att ett ansikte, en medpassagerare, inspirerar mig till att måla ett porträtt. Ibland blir det mycket kvar av det där ansiktet, ibland ingenting.
Jan Wibergs målningar rymmer alltid ett stort mått av mystik. Det gäller oavsett om han målar abstrakta porträtt, vackra blommor eller välkända Västerviksmotiv.
Man blir nyfiken. Kanske kan man till slut få grepp om den där gestalten på bilden om man bara ger det lite tid, dröjer sig kvar och betraktar en liten stund till ...
Utställningen som öppnar i dag, fredag, pågår bara över helgen.
– Jag arrangerar utställningen själv och betalar hyra. Därför blir det bara tre dagar. Annars bör ju egentligen en utställning hänga på plats åtminstone en vecka eller två.