När jag i går kväll satte mig tillrätta i Marieborgskyrkan, vår klassiska konsertsal, hade jag redan upplevt det hela. Kunde helt enkelt inte låta bli att redan dagen innan köra till Vimmerby för att få vara med från starten av Camerata Nordicas Jubileumsturné. I kväll spelar dessa 19 stråkartister i Kalmar Slott och i morgon går finalkonserten i Oskarshamns kyrka.
Konserten är underbar. Så livfullt medryckande att man häpnar. Ledaren, Terje Tönnesen, lika kvalitetskrävande som inspirerande, bygger sin ensemble till en verklig enhet. Inte så att musikanterna varit med i 40 år. Nytt blod droppar in varje år. Men kvalitetsmålet är så utpräglat gemensamt att provtiden kan bli kort. Hur unga somliga i ensemblen än är har de alla passerat nyckelhålet till det professionella.
Precis detta var också något som länsmusikens chef, Kjell Lindström, betonade när han hälsade publiken välkommen. Såväl i Vimmerby som här i Västervik.
Programmet inleddes med Carl Nielsens ”Liten svit, opus 1” där särskilt andra satsen, Intermezzot, fångar det levnadsglada. Direkt därefter kom konsertens första överraskning. Världsmästaren i nyckelharpa, Emilia Amper, gjorde entré. Ja, titeln är korrekt och ytterst giltig efter hennes framgångar och turnéer över snart sagt hela världen.
Hela tre inslag med henne ingick i programmet. Först en så kallad ”trad” efter Pehr Hörberg – Pipolskan. Och sedan Emilias lilla svit ”Kapad”.
Senare i programmet tog man ytterligare ett nytt grepp med Emilia Amper! Johan Sebastian Bachs Konsert för två violiner gav man här i en udda vision – för violin och nyckelharpa med hela stråkensemblen bakom som en bädd för de två solisterna. Violinsolisten var en av Cameraternas säkra veteraner, Torbjörn Westman.
Ännu en överraskning blev svenska Karin Rehnqvists inte så lite spöklika ”Taromirs tid”. Ofta upplever vi ju att ljud från maskiner och verktyg kan verka som musik. Rehnqvist gör tvärtom. Violinerna få ibland knastra som vanligt vardagsbök – utan att det konstnärliga försvinner! Konfunderad blir man allt. Ja, tagen.
Konsertens final, med utgång från Griegs gammaldags stilsäkra ”Fra Holbergs tid”, blir inte bara en rent musikalisk lek. Delar av ensemblen, framför allt de grova stråkarna, tar över den centrala makten. Men det blir även oväntade leksvängar. Barbro Lennstam, ensemblens suveräna kontrabasist, lyckas till exempel lyfta sitt jättelika instrument ”mot molnen”.
Att publiken vägrade gå hem var naturligt. Först efter extranumret, Lars-Erik Larssons Pastoralsvit kom lugnet.