Den som sagt och skrivit detta är en av de kompositörer som satte färg på söndagskvällens konsert med Camerata Nordica i Marieborgskyrkan.
Konsertens andra inslag var först ett par Nocturner av Antonin Dvorak och Gabriel Fauré. Däremellan Robert Schumanns egen omstyckning av sin kända cellokonsert till en ytterst spetsad violinvariant. Och därmed dags för paus. Den fjärde kompositören, han bakom citatet, gav även han annorlunda upplevelser – rumänen George Enescu. För det första är han ganska okänd här, men så personligt intressant att mötet med hans musik kändes som konsertens andra höjdpunkt.
En oktett för stråkar handlar det om – skriven av Enescu när han bara var 19 år. Stryk begreppet ”bara”. Sin musikutbildning började han redan som sjuåring 1888 i hemlandet. Men så småningom drog han till Paris för att bredda den. Och lyckades. Sin slutexamen tog han som 18-åring. Då hade han redan året innan börjat leda Bukarest Filharmoniker!
Enescu blev både violinist, pianist, tonsättare, dirigent och pedagog. Inte minst som pedagog kom han att ge intryck över stor del av världen, och bland hans elever fanns till exempel Yehudi Menuhin! Ett 50-tal kompositioner lämnade han efter sig. Den här konsertens Stråkoktett är alltså en av hans tidiga. Suveränt, dramatiskt tolkad av Camerata Nordica.
Allt var inte heller som vanligt med Camerata-stråkarna. Den berömde franske violinisten Philippe Graffin hade med glädje tagit på sig gästuppgiften att leda Cameraternas första 2015-turné. I kväll spelar man i Kalmar slott, och på tisdag i Oskarshamns kyrka. Erkänner att jag längtar dit.