Vi tar det från början. I somras flyttade jag hem till Kolsebro i Uknadalen, 15 år i exil fick vara nog. Mitt hem är ett litet hus med två våningar och en stor trädgård med mycket gräs att klippa. För att en grävling ska trivas i en villaträdgård så är det viktigt med tillgång till ganska högt gräs, det hörde jag på radion i somras. Redan då hade jag sett en okänd varelse stryka omkring vid mina rosbuskar på kvällarna när jag kom hem från kvällsjobb på redaktionen. Eftersom det alltid var skymning när jag såg den, och det här var tiden innan jag skaffade glasögon, kunde jag inte helt artbestämma den krabat som kravlade i mitt kvarter.
Ekvationen högt gräs, skymning och vad jag uppfattade som låg tyngdpunkt på tingesten gjorde att jag i alla fall gissade att det var en grävling. Till en början var den nyfiken på mig. Det kändes som att den vill komma närmare för att hälsa men jag har, så här i efterhand, förstått att grävlingar har en begränsad syn vilket måste betyda att den ville komma närmare för att artbestämma mig. Jag misstänker att jag inkräktar på hens revir. Under början av hösten har jag och varelsen inte stött på varandra särskilt ofta men jag har sett gångar på tomtens högsta gräspartier som blottat grävlingens rörelsemönster, eller det jag nu skulle vilja kalla patrullerande av revir.
För någon vecka sedan gick jag i godan ro till mitt utedass. Nöden har ingen lag och trots att det var mörkt ute gick jag visslande ner för backen mot "fru Pettersson" som dasset hetat sedan 1940-talet. Nu ska ingen tro att det här är det vanligaste sättet att sköta sitt avträde i Kolsebro eller för den sakens skull i Uknadalen. De allra flesta har anpassat sig till det moderna samhället med vattenklosett eller liknande anordning. Jag skulle tro att utedassandet året runt är en tradition som lever enbart i delar av min familj.
I alla fall. Jag går visslande ner mot dasset. Eftersom det är becksvart ute tar jag fram min mobiltelefon för att se var jag sätter mina fötter. Det lilla ljusskenet från min handenhet är dock droppen som får bägaren att rinna över för min, tidigare så pacifistiska, tomtbo. Varelsen gör vad jag tror är ett utfall mot mig och krockar på vägen med några tomma trälådor och en perfekt placerad sågbock. I förnedringen blir den antagligen ännu argare och ger ifrån sig ett obehagligt skrikljud som påminner om en gris läte. I situationen reagerar jag med ett värdigt lugn, det vill säga; jag springer mot verandan på mitt hus likt en ko släppt på grönbete. Inne i huset försöker jag få syn på min nya fiende men jag hör bara det där grisljudet som försvinner i fjärran.
Sedan överfallet går jag sällan ut efter mörkrets inbrott och om nöden blir stor är det pannlampa och golfklubba som gäller för min del. Vildmarken är precis utanför dörren och om ni vill mig något den närmaste tiden så är risken stor att jag är i trädgården och gräver en varggrop.