För jazzmusik upplevs bäst live. Och särskilt bra är jazzupplevelsen när äldre – gärna riktigt gamla gubbar från USA – håller i taktpinnen. Det är ändå då jazzen svänger som bäst.
Medelåldern i bandets rytmsektion, som utgjordes av pianisten Reynolds "Zeke" Mullins, trummisen Jackie Williams och kontrabasisten Michael Max Fleming, måste ha varit runt 90, men den var lika pigg som en uppstudsig tonåring vilken lördagkväll som helst.
Fast trots allt var det de tre blåsarna som lyfte taket på den gamla scenbyggnaden. Den tvåsamhet som trombonisten Art Baron och trumpetaren Willie Singelton visade upp kan nog få gifta par i den åldern visa upp. Här fanns kemi, kamratskap och stor glädje.
Även saxofonisten Ray Blue var vass, även om han just i kväll kanske inte riktigt kunde toppa sina något äldre kollegor.
Det tajta bandet bjöd på klassiker efter klassiker som Duke Ellingtons ledmotiv Take the "A" Train – skriven av Billy Strayhorn, 1939 – och Sweet Georgia Brown, ursprungligen inspelad av Ben Bernie, 1925.
Det var med andra ord jazz av det äldre och lite svängigare slaget herrarna bjöd på.
En liten present bjöd kontrabasisten på när han efter ett tag tog över scenen och nästan på egen hand spelade klassikern Alone Together, som ursprungligen var en del av musikalen Flying Colours, 1932.
De drygt 175 personerna på plats fick vara med om något alldeles extra i gårkväll.
Sedan Club Spisa gick i graven kan det inte vara många tillfällen att lyssna på jazz live i kommunen.