Hur sammanfattar man en ö och de som bott där? Hur sammanfattar man ett liv? Det enkla svaret på de frågorna är att det gör man inte, men man kan banne mig försöka.
Och Carin Bergström, docent i historia, har gjort ett sådant försök.
– Det började med att jag träffade Georg då och då här på ön, jag går landvägen medan många andra tar båten vid förflyttning här, och vi började att prata.
– Vi kom efter ett tag på att bådas våra farfäder liknade varandra, och på den vägen är det, säger Carin Bergström.
Vi befinner oss på Horsö, där Carins sambo Sven Oldfelt har hus. Från Horsö brygga, mellan Loftahammar och Flatvarp, tar det ett par minuter med båt till Horsö, hit går ingen bro.
Carin har bekantat sig med ön under sju år. Mötet med Georg, som växte upp på ön, har resulterat i boken "Horsö i Tjust Skägård – En man och hans kärlek till en ö".
Och på en stol mitt bland gäster som dricker bål sitter Georg Johnsson och signerar böcker som att han aldrig gjort något annat. Men det har han, han har hunnit bli 98 år gammal och har ett händelserikt liv bakom sig. Det är hans minnen som präglar boken, minnen av systrarna Bengtsson, om skomakare Frisell, som räddade Georgs liv, om skolan, och fiskeredskapen i bodarna och om farfar Alfred Andersson. Minnen om det mesta som har med de tre gårdarna och de fem torpen som ursprungligen fanns på Horsö att göra.
Och minnet, det sviker inte.
– Jag flyttade från ön när jag gjorde lumpen och kom tillbaka på riktigt igen när jag blev pensionär. Vi byggde villa i Gamleby men jag har alltid varit skriven här, det är kanske lite av en principsak, säger Georg.
Han rabblar årtal och personer, vet allt om vem som är släkt med vem, lite som en levande kyrkobok med anekdoter.
De minnen som sitter starkast är från 1930-talet. Och allra mest är det minnen av farfar Alfred, en man som präglat hela Georgs liv.
– Han var en mild och synnerligen vänlig man. Han betydde nog mer för mig än mina egna föräldrar faktiskt.
Jag frågar vad han minns bäst av farfar.
Han tänker länge innan han bestämmer sig för att berätta. Han förtäljer ett fint, kort och väldigt kärleksfullt minne om när Georg var fem år och farfar tog honom i handen för att visa en överraskning han byggt. Georg får tårar i ögonen, reportern får fler än så.
– Det står inte med i boken det där, säger Georg.
Nej, allt vackert behöver inte sättas på pränt.