I dag, fredag, visas Seppan på Gamleby filmfestival och regissören finns på plats för att möta publiken.
Varför förortssaga och inte socialrealism?
– Därför att filmen trots allt innehåller ett visst mått av magi och en hel del humor. Den är inte rakt igenom någon eländesskildring, förtydligar Fagerström Olsson.
Seppan premiärvisades i Sverige 1986, först visades den som tv-serie i två delar och sedan klipptes materialet ner till långfilm.
Filmen nådde uppmärksamhet även utanför Sveriges gränser. Bland annat belönades den med Prix Italia.
Titeln ”Seppan” anspelar på fabriken AB Separator vid Tullingesjön, strax söder om Stockholm. Det är här, i början av 1960-talet, som allt utspelar sig. Här är världen, eller i alla fall ett slags mikrokosmosversion av den. Det är en lockande, skitig, deprimerande, skrämmande, fascinerande – och samtidigt alldeles oemotståndlig värld.
Berättandet – utifrån barnets perspektiv – är behagligt långsamt och visuellt.
– När filmen kom på 80-talet var det en ny slags barnfilm. Här finns ju mycket smärta, sorg, död och avundsjuka och det var inte vanligt att barn fick berätta om sådant.
Redan ganska snart efter avslutad filmutbildning började Agneta Fagerström Olsson att fundera på just den här filmen.
– Jag hade en så tydlig och stark bild av mig själv balanserande på den vita grinden nedanför det gula huset (en scen som förekommer i filmen). Andra gick hela tiden förbi.
– Jag ville berätta om den där ensamheten jag upplevde, säger hon.
För filmen är till stora delar självbiografisk. Huvudperson är flickan Sara, som bor med sina föräldrar i disponentvillan vid vattnet uppe på en höjd. På andra sidan det stora fältet finns de betydligt enklare arbetarbostäderna, där familjerna bor trångt och mycket tätt inpå varandra.
– För egen del påminner jag mest om Sara i filmen. Min pappa var högt uppsatt inom Alfa Laval.
– Min barndom var som sagt behäftad med ensamhet. Men tidigt bestämde jag mig för att utmana gränserna. Jag levde i en kontrastrik värld. Runt fabriken och arbetarbostäderna pratade man på ett annat sätt, det talades flera språk, det doftade annorlunda och man umgicks på ett annat sätt än i mitt hem. ”Praten” och skratten – allt var liksom mycket högre än hemma hos mig.
– Här bodde människor som kunde vittna om ett sargat Europa.
På frågan om vad som fick henne att göra filmen svarar hon:
– Jag tycker mycket om Astrid Lindgrens böcker men känner inte igen min egen barndom i dem. I Seppan ville jag bland annat gestalta att vi barn faktiskt förstod hur världen såg ut och att det alltid fanns ett pris att betala för att få vara med i gemenskapen.
– Min barnvärld var grymmare och smärtsammare än Astrid Lindgrens och den har haft avgörande betydelse för mig och för den jag blev.
– Det var också viktigt för mig att låta flickorna stå i centrum och spela huvudrollerna. De, det vill säga vi, ville också äga världen ...