Först och främst: Det fanns en tid då ”alla-är-sammanlänkade”-filmer om olika personer vars öden man får följa stötvis kändes som ett piggt grepp. ”Short cuts” (1993) av Robert Altman var kanske en referenstyngd höjdpunkt i genren.
Möjligen kan detta grepp fortfarande funka. Men oftast uppstår en misstanke om att det någonstans sitter en stressad och kallsvettig manusförfattare med fem uppslag på lut men ingen färdig film i sikte. I det här fallet har hen fått en snilleblixt och adderat en hund till varje enskild story, tryckt dit ”The end” och skickat.
Krystat? Jo, givetvis. Ändå är hundarna det bästa med hela den här dregliga soppan till film, så det är svårt att klaga på dem, till och med den lilla chihuahuan som tvingas bära en förnedrande rosa hjälm är gulligare än något annat i filmen (som ändå anstränger sig väldigt i just gullighet).
För övriga ingredienser består av en superstel kvinnlig morgon-tv-värd som får en ny ”jättecharmig” manlig kollega. De har båda hundar! Som gillar varandra! Åh, om hon bara kunde slappna av lite! Det finns också ett enormt överspänt barnlöst par som äntligen ska få hem sin adopterade lilla flicka, som dock inte verkar så nöjd med upplägget förrän de hittar en bortsprungen hund. Nu råkar den där hunden tillhöra en äldre man som blir kompis med ett tonårigt pizzabud, som helt frivilligt vill umgås med gubben i tid och tid.
Dessutom finns en vacker barista och en ful men snäll kille (som råkar äga ett hem för övergivna hundar) och måste konkurrera om baristans hjärta med den snygge veterinären (gissa om han visar sig vara en trist typ?). Dessutom finns här ett mansbarn som spelar i band och måste ta hand om sin systers hund när hon ska föda tvillingar. Och sen möts alla och äter tårta. Typ.
Att se ”Dog days” är som att se en jättelång sockersöt reklamfilm för hundmat, avancerat ljussatt och färgglad och full av vackra människor och tokiga putslustigheter. Lika lite som det går att bli provocerad av en golden retriever blir man arg på den här filmen, det är snarare mest bara förvånande att den i all sin menlöshet har lyckats sniffa sig fram till en biograf. (TT)