Att det är Liam Neeson som gör huvudrollen i Hans Petter Molands amerikanska version av sin egen film ”Kraftidioten” (på dvd fick filmen heta ”En iskall jävel” när den släpptes i Sverige) är mycket logiskt. I originalet spelades nämligen rollen av Stellan Skarsgård – och under åren har denne och Neeson ofta varit på tal när det gällt roller i olika amerikanska filmer. Det är lätt att förstå varför – de har samma kroppsbyggnad, samma lite lunkande gångstil och de har båda omisskännlig karisma och stjärnglans.
Storyn i ”Cold pursuit” är densamma som i ”Kraftidioten”. Den fridsamme snöplogsföraren Nels får sin tillvaro förstörd när hans son hittas död. Han vägrar tro på att sonen har dött av en heroinöverdos. När Nels får veta att sonen blivit mördad efter att ha blivit inblandad i knarksmuggling beväpnar han sig med ett avsågat hagelgevär och ger sig på jakt efter de skyldiga. Han slår och skjuter sig fram mot knarkligans ledare, samtidigt som hans aktiviteter också triggar i gång våldsamheter mellan ligan och en annan lokal liga.
”Kraftidioten” var en bra film, som i Sverige inte fick den uppmärksamhet den förtjänade, mycket beroende på att norsk film mycket sällan får distribution här. ”Cold pursuit” torde gå bättre, eftersom den har Hollywood-muskler bakom sig.
Och den förtjänar att gå bra. Det är en spänstigt berättad film, och det märks som alltid att Moland trivs med att arbeta i snöiga och iskalla miljöer. Våldet är brutal och ofta blodigt, men det uppvägs av den svarta, sardoniska, humorn, som är ännu mer accentuerad här än den var i ”Kraftidioten”. ”Har du hört talas om Stockholmssyndromet”, frågar den unge sonen knarkligans boss efter att ha blivit kidnappad av Nels.
När det i USA görs nya versioner av europeiska filmer blir resultatet ofta mediokert. ”Cold pursuit” är ett utmärkt undantag. (TT)