Vet ni vad som alltid har saknats i berättelser om King Arthur-myten? Jamen, ett gäng Transformers såklart! Eller vänta. När det nu är dags för den femte filmen om de gamla pojkrumsleksakerna är idétorkan påtaglig och intrigen i rörigaste laget.
”Tecken på att slutet är nära syns överallt.” Detta hävdas ideligen i den här filmen, där ”två världar ska kollidera och bara en överleva”. Michael Bay verkar ha pejlat stämningen. Klimatförändringar, brexit, terror, växande rasism – nog går vi mot mörkare tider.
När nästan två timmar av ”Transformers: The last knight” har passerat märks dessvärre inga tecken på att slutet är nära. Filmen avslutas också med en allt annat än kittlande cliffhanger, inför nästa film i serien.
”Transformers”-filmerna baseras på några pojkrumsleksaker från 1980-talet, och har alltid varit actionladdade, effektunga mastodontrullar som varit omväxlande fåniga, visuellt imponerade och småvitsigt kul.
Men Michael Bays filmer innebär nu för tiden mest ett mer eller mindre stort övergrepp på nervsystemet med en aldrig sinande ström explosioner. Och trots att Mark Wahlbergs nedtonade arbetarklasshjälte Cade känns sympatisk räcker det inte långt i denna humorlösa floppiga röra till intrig.
Inte ens en gravallvarlig Transformers-replik som ”I (paus) am (paus) Optimus Prime” i rättan tid blir så där gåshudsframkallande som den borde.
Ett axplock ur handlingen: Kung Arthur hade tydligen Transformers kring sitt runda bord och Merlin (ett gammalt fyllo) fixar en stav med utomjordiska krafter. I nutiden pågår konflikten mellan de onda Decepticons och de goda Autobots. Mänskligheten drar dock alla Transformers över en kam och hatar dem (utom på Castros Kuba, där de dricker mojitos med lokalbefolkningen). Optimus Prime hittar sin hemplanet och blir omvänd av sin onda skapare. Anthony Hopkins leder ett hemligt genisällskap som vill hitta Merlins gamla stav. Det finns också en talisman, som verkar minst lika viktig som staven men den letar ingen efter. En hemlös flicka behöver en familj. Cade behöver en flickvän. Och en ny kvinnlig skådis (Laura Haddock) adderar till det redan förvirrade läget genom att se ut exakt som Megan Fox, som brukade vara med i Transformers.
Michael Bay lånar stoff från ”Da Vinci-koden” och ”Star Wars” utan större passion. I mixen finns också en smula ”Wonder Woman” med en smart och modig kvinna, ämnad att rädda världen. Inte heller detta lyckas fullt ut då hon ikläds vad som i filmen kallas ”en strippklänning” och en Transformer med fransk brytning ständigt förminskar henne genom att kalla henne för ”lilla ladyn”. (TT)