Blaze säger det själv i filmen: ”jag vill inte bli en stjärna, jag vill bli en legend”, och trots ett visst genomslag med några låtar, som ”Clay pigeons” och ”If I could only fly”, blev han kanske främst en legend, inom en viss krets i alla fall.
Under sitt liv, som avslutades tragiskt när han blev skjuten 1989 av en väns son, höll han hårt på sin integritet, fann kärleken och miste den.
Personligen har jag svårt att gå igång på hans öde, även om det på många sätt är hjärtskärande. Men känner man att kvoten av historier om trasiga manliga musiker liksom är fylld bör man kanske vända sig annorstädes. Fast – om man samtidigt känner sig nyfiken på skådespelaren Ethan Hawke och vart han är på väg med sin regikarriär kan det ändå vara värt att se den här filmen, för den är inte dålig alls.
Framför allt märks det att Ethan Hawke älskar historien om Blaze och hela den klassiska americanavärlden som den utspelas i. De sunkiga barerna, verandorna, den sorgsna stämningen som sköljs ned med whisky och äkta, nedspelade känslor.
Filmen är imponerande snyggt uppbyggd, allt annat än en vanlig biografi med från A till Ö-struktur. I stället flödar filmen fram som en bluesig melodi som rör sig framåt och bakåt i tiden och visar lycka och sorg, missbruk och kreativitet. En del av filmen utgörs av en mytskapande radiointervju där musikern Charlie Sexton spelar Blazes kollega Townes Van Zandt med en enorm lyskraft. Men filmens ljusaste och bästa del utspelas i den trädkoja där Blaze och hans flickvän och musa, Sybil Rosen bor i början av sin relation.
Komediennen Alia Shawkat (”Arrested development”) är imponerande bra som den varmhjärtade Sybil som står ut med ganska mycket innan han slutgiltigt super bort deras relation. Ben Dickey som spelar Blaze är som klippt och skuren för rollen.
Det gör att ”Blaze” blir enkel att tycka om, även för någon som egentligen inte är så intresserad, vilket säger en hel del om Ethan Hawkes förmåga. (TT)