Debra Granik katapultstartade Jennifer Lawrences karriär med det bleka men kraftfulla dramat ”Winter’s bone” 2010. Sedan dess har hon gjort dokumentären ”Stray dog” (2014) om en Vietnamveteran. ”Leave no trace” känns som en logisk uppföljare till båda dessa socialt medvetna och dramatiskt kraftfulla filmer.
Det handlar om 13-åriga Tom och hennes pappa Will, en veteran med aldrig helt uttalade men ändå mycket närvarande sviter från Irakkriget. De bor under presenningar i den lummiga skogen utanför Portland, Oregon, och klarar sig bra genom att ta vara på det som skogen erbjuder. Inledningsvis får vi följa deras dagliga rutiner, de hugger ved, plockar svamp, spelar schack och har det fint tillsammans. Till och med när de får krypa ihop i sina sovsäckar och regnet öser ned finns en nästan ordlös, självklar och kärleksfull kommunikation dem emellan.
En dag händer det som kanske ändå måste hända, de blir upptäckta och sociala myndigheter kopplas in. Will och Tom får ett hus att bo i, han får ett jobb som arbetare på en julgransplantage. Att han håller på att implodera blir tydligt men Tom får en ny kompis på en lokal 4H-gård och börjar trivas med den nya tillvaron. ”Leave no trace” berättar effektivt, varmt och humanistiskt om hur en dotter älskar sin far och en far älskar sin dotter men om hur det inte alltid räcker.
Samtidigt visar Debra Granik olika varianter av liv bortom masskonsumtionskulturen i utkanten av USA. Hon undviker skickligt plakatpolitik och kletigt ”hjärtevärmande” utspel från skådespelarna. Det finns inte en falsk ton och skådespelarna agerar med minimalt med spel. Det känns nästan dokumentärt. Men tro inte för en sekund att det finns något slumpmässigt i slutresultatet. Med tydlig hand tar Granik sina komplexa, prövade och älskvärda huvudpersoner i armen och leder dem allt intensivare mot målsnöret. När de vandrar in i finalen står allt på spel och nästan omärkligt har ”Leave no trace” placerat sig i hjärtats innersta vrår. (TT)