Filmrecension: Kirurgisex i plastdystopi

I en nära framtid har människoarten tagit ett steg framåt. Åtminstone vissa har så kallat "accelerated evolution syndrome" — en förmåga att "odla" nya organ. Men detta nya tillstånd har klassats som olagligt och inte mänskligt av staten.

Paret Saul Tenser (Viggo Mortensen) och Caprice (Léa Seydoux) är performancekonstnärer som uppträder med underground-kirurgi, där Caprice sprättar upp sin man och plockar ut hans nya organ framför publik.

Parets verksamhet granskas av ett par byråkrater från det nationella organregistret (spelade av Don McKellar och Kristen Stewart). Liksom många andra blir de upphetsade av den gränsöverskridande konsten.

Samtidigt jagar regeringen och polisen en pro-evolutionsgrupp som menar att människokroppens nya mutationer är en produkt av sin omgivning och har anpassat sig till en ny föda: industrialiseringens avfall. Evolutionsgruppens favoritmat är således en chokladkaka av plast som är dödlig för vanliga människor.

"Crimes of the future" är David Cronenbergs första film på åtta år. Kanadensaren har heller inte gjort science fiction sedan den drygt två decennier gamla virtual reality-thrillern ”Existenz” (1999).

Härligt nog påminner ”Crimes” om de klassiska Cronenberg-filmerna från 80- och 90-talen. Verk med mycket smink och proteser som utforskade kroppens och sexualitetens relation till teknologi. Som i ”Videodrome” (1983) där snuff-filmer används som tankekontroll, och ”Crash” (1996) om en subkultur av bilkraschfetischister.

Cronenberg skrev manuset till ”Crimes of the future” 1998, och förutspådde redan då vår samtids bioteknikboom i klimathotets skugga.

Saul Tensers krävande operationer försvagar honom, och gör att han behöver assistans av en biomekanisk säng. Trots sitt sköra tillstånd blir han en motvillig posterboy för att ”kirurgi är det nya sexet”-scenen och dras in i ett noir-aktigt mysterium som sys ihop snyggt och förstärker filmens budskap.

Saul är också en metafor för konstens betydelse. Hans mest personliga konstverk (bokstavligen från hans djupaste inre) blir avgörande för mänskligheten. Det personliga uttrycket kan ha ett högt pris, men Cronenberg fångar varför det är essentiellt i en dystopi som försöker stoppa utvecklingen framåt.