Efter en man som heter Ove kommer en tant som heter Britt-Marie. Det är både logiskt och välkommet. Vad kan väl kännas mer rätt i tiden än en härlig frigörelsestory om en mogen kvinna som blir hjälte i sitt eget liv?
Tyvärr blir aldrig ”Britt-Marie var här” riktigt den filmen, även om den inledningsvis visar upp god potential.
Pernilla August snörper på munnen med imponerande exakthet och hennes beigegråa Britt-Marie håller ordning, städar, lagar mat och bockar av sin att göra-lista med en inställning som självaste Sisyfos måste avundas.
Maken Kent (Peter Haber) dyker upp, slevar i sig den vällagade middagen och kommer möjligen ihåg att säga ”tack, det var gott”, innan han susar in i tv-rummet för att titta på fotboll.
På ett effektivt sätt skildrar regissören Tuva Novotny (som nyligen regisserat det redan hyllade dramat ”Blind spot” som tyvärr inte verkar gå upp på bio i Sverige) och Pernilla August de små fängelser som vi människor är så bra på att bygga åt oss själva. Vi står ut, för att det är så vi tror att det måste vara.
Men Britt-Maries liv imploderar (Kent har en affär, visar det sig) och hon tvingas/får chansen att börja om på nytt. I det gudsförgätna, socioekonomiskt utsatta Borg finns det ett ledigt jobb som fritidsledare och fotbollstränare, vilket Britt-Marie tackar ja till.
Här någonstans börjar dock ”Britt-Marie var här” att tappa fokus och avviker för mycket från det till synes givna feelgood-spåret. Ni vet det där som innebär att huvudpersonen får utveckla sin haltande självkänsla i rätt takt och birollerna får chansen att glänsa samtidigt som det både sockras och saltas lite lagom. Problemet är att det inte erbjuds något annat heller.
Allt är lite feltajmat, dramat rullar på för snabbt och snart handlar det mer om ett gäng osnutna fritidsungar och deras fotbollsmatch än Britt-Maries inre utveckling. Anders Mosslings kärlekskranke polis framstår som creepy snarare än ett mysigt kärleksalternativ.
Det fattas liksom en stor, avgörande bit känsla i den här filmen, som aldrig blir berörande. Eller särskilt kul.
Det är kanske först när en till synes given slamdunk missar målet som man inser hur knepigt det är att få filmiskt mys att materialisera sig utan att det blir vare sig för sötsliskigt eller intetsägande. Och hur beundransvärt det är när säg en Lasse Hallström eller Hannes Holm ändå lyckas. (TT)