2018 har bjudit på tre riktigt bra filmer som utspelat sig helt eller delvis i den kaliforniska hamnstaden. Jo, det går att räkna in superhjälteeposet ”Black Panther”, som lanserar Oakland som ett slags vänstad till den (fiktiva) högteknologiska fristaden Wakanda, där en svart elit åtminstone inledningsvis lever ett drömliv.
För ett par veckor sedan kom den satiriska ”Sorry to bother you” som utspelar sig i ett alternativt Oakland där rasmotsättningarna bubblar under en välbekant men tillskruvad yta.
Och nu är det alltså dags för ”Blindspotting”, där Collin (Daveed Diggs) bor i det helt vanliga, men ändå aningen förhöjda, Oakland. I filmens inledning meddelas att han bara har tre dagar kvar av sin årslånga skyddstillsyn. Han har hittills följt reglerna till punkt och pricka, och framför allt skött sitt jobb på flyttfirman som hans ex-flickvän bossar för. Relationen till bästisen Miles (Rafael Casal) – en vit kille med en parodiskt hård gangstastil – hissas som en röd flagg direkt, ska Collin verkligen klara sig igenom den återstående tiden när han hänger med den oberäknelige polaren? Den lättsamma buddy-komedi- stämningen får dock snart konkurrens med ett mörkare stråk. En våldsam polisjakt , som Collin blir vittne till, tvingar honom att konfronteras med hur han blir sedd på som svart ung man i ett rasistiskt samhälle.
”Blindspotting” handlar just om att se, hur vi ser och varför, på vår omgivning och medmänniskor. I våra vardagsliv och på bio är vi tränade att titta på vissa saker på ett visst sätt, och ”Blindspotting” utmanar oss att försöka tvinga hjärnan att tänka i nya banor. Det är en ganska komplex uppgift, både för en genomsnittlig hjärna men också för en film.
”Blindspotting” lyckas dock med ambitionen att vrida och vända på inte minst den gentrifiering som präglar den gamla arbetarstaden Oakland. Vita hipsters flyttar in i massor och det är ett återkommande skämt att Collin köper svindyr grön juice varje morgon före jobbet.
Med en ganska sällsam blandning av humor, drama och tja, ett oväntat rapinslag i slutet så skapar Daveed Diggs och Rafael Casat, som spelar kompisduon och har skrivit manuset ihop, en film som ser ut som något välbekant men som också blir något uppfriskande annat, om man anstränger sig och kisar lite. (TT)