September 1970. När Bibi Andersson, 35 år, anländer till inspelningsplatsen tar Ingmar Bergman emot henne med orden "Hej, lilla Bibi". Det har gått rätt många år sedan de var ett par, och hon har spelat en rad stora roller för mästerregissören sedan debuten i en tvålreklam när hon var 15 år, men hon är tydligen fortfarande "lilla Bibi".
Scenen finns i en dokumentärfilm från inspelningen av "Beröringen". Jag kommer till att tänka på den när jag läser minnesorden om Bibi Andersson. Bilden av henne som ung, blond flicka i Bergmans filmer från 50-talet hänger kvar. "Bibliskt renhjärtad" och "lekfullt obekymrad", skriver Leif Zern i DN om hennes ikoniska roller.
Om man ser alla Ingmar Bergmans filmer på rad, som jag har gjort sedan den stora 100-årsboxen kom i somras, slås man av hur många olika ansikten Bibi Andersson hade.
Under Bergmans intensivaste period återkommer hon i olika skepnader gång på gång.
När jag ser "Smultronstället" (1957) måste jag kolla i rollistan om den frispråkiga tonåringen Sara verkligen spelas av samma person som den ljuva Mia i "Den sjunde inseglet" från samma år. Strax därpå är hon olyckligt gravid tonåring i "Nära livet" (1958) och därefter kärlekskrank piga i "Ansiktet".
Sin största och svåraste roll hade hon kanske i "Persona" från 1966. Liv Ullman spelar skådespelaren som slutat prata, Bibi Andersson spelar hennes sköterska. I större delen av filmen är det bara hon som har repliker.
"Persona" var en film som gjorde stort intryck på andra sidan Atlanten. Woody Allen var ett stort fan och att den påverkade David Lynch, med kvinnogestalterna som glider samman och förväxlas i drömmen, är uppenbart.
Den svenska synden var en gångbar exportvara, men i "Persona" var det fråga om något annat än naken hud. Bibi Andersson har en lång monolog, där hon berättar om en erotisk upplevelse för Liv Ullman. Hon går igenom alla känslor, från nyfiken upphetsning till skammen efteråt. Pauline Kael, legendarisk filmrecensent, kallade det för "filmhistoriens bästa sexscen".
I "Beröringen" har Bibi Andersson en annan besvärlig ensamscen, där hennes karaktär blivit övergiven av sin älskare och hon skadar sig själv för att slippa känna den smärtsamma saknaden. Hon hade inga egna erfarenheter att utgå ifrån, berättade hon i en intervju.
I dokumentären från inspelningen ser man hur hon ensam framför kameran försöker hantera scenen. Bergman blir irriterad på hennes tidsenligt utsvängda byxben, han tycker de är för tjusiga och ger scenen fel känsla. "Men det är ju inte jag som har valt dem, det är ju Mago", försvarar sig Bibi Andersson. Först när den berömde kostymdesignern Max "Mago" Goldstein utrustat henne med kjol och stövlar får hon genomföra scenen.
Hon är hundraprocentigt övertygande.