Det är Ingrid Bergmans år i år. Om hon hade levt skulle hon ha fyllt 100, vilket bland annat uppmärksammades i Cannes i våras, där hennes ansikte tapetserades över hela staden.
Det där ikoniska ansiktet har fascinerat människor världen över i decennier. Nu får alla, gamla som (förhoppningsvis) nya fans en enormt fin chans att uppleva vad som fanns bakom den storslagna skönheten och begåvningen. Grundmaterialet består av Ingrid Bergmans noggrant bevarade dagböcker, brev och filmer vilket gör att vi snabbt tränger in i hennes privata tankar i en befriande icke-kronologisk ordning.
Vid världspremiären i Cannes påpekade en del kritiker njuggt att ”Jag är Ingrid” i större grad skildrar Ingrid Bergmans omtalade privatliv istället för hennes yrkesmässiga relationer och hennes skådespelarteknik. Men det är knappast en brist, det är ju hela poängen med filmen. I stället för en mer gängse form med objektiva åsikter om hennes scenpersona får vi höra hennes egna ord och blir serverade ett inifrånperspektiv, som blir fascinerande.
Alla svartvita, nästan magiska gamla filmbilder, glättiga familjefilmer, den vemodiga originalmusiken av Michael Nyman, Alicia Vikanders mörka stämma och nya, roliga och gripande intervjuer med Ingrid Bergmans barn, allt smälter samman på ett hypnotiserande vis. Det blir en historia om en rastlös kvinna som sprängde gränser så det sjöng om det, på gott och ont.
Dessutom uppmärksammar naturligtvis Stig Björkman hennes digra film- och teaterproduktion, sätter in filmerna i sitt sammanhang och vi får en mängd kuriosa på köpet.
Det framkommer tydligt att Ingrid Bergman var mycket ambitiös och satte sitt arbete främst. Till stor sorg för barnen som ibland saknade sin mamma så förtvivlat när hon var på inspelning. Men i sina brev till vännerna skrev Ingrid Bergman nästan enbart om – sina barn. Och det är där, i skildringen av den stora Ingrid Bergmans mänsklighet som filmen lyfter. (TT)