Innan det ens har gått tre minuter av "Crimson Peak" har det gnisslat i sängen, knarrat i golvet, stormat utanför fönstret och ett väggur som tickat oroväckande högt har plötsligt slutat låta helt på grund av oväntat besök. Guillermo Del Toro ("Pans labyrint") samlar sin publik som runt en imaginär sprakande brasa för en lustfyllt läbbig spökhistoria medan skuggorna växer sig större och vinden viner utanför knuten.
Atmosfären är det sannerligen inget fel på när historien om den unga Edith rullar igång. Hon har författardrömmar och är inte lika lättsinnig som de andra unga damerna i det sena 1800-talets amerikanska societet. Hon ser dessutom spöken. Mer specifikt sin döda mor som varnar henne för "Crimson peak, när den dagen kommer".
Givetvis hamnar Edith på Crimson Peak ändå, när hon blir förälskad i den mystiska lergruveentreprenören Thomas Sharpe. Hon följer med honom och hans syster till deras engelska barndomshem. Det är ett på gränsen till förmultnat kråkslott av gigantiska proportioner, som sakta sjunker ned i den karmosinröda lera som förhoppningsvis ska rädda syskonen från ekonomisk kollaps.
Del Toro öser på med kladd, insekter och gotik i kubik. Mia Wasikowskas blekt lysande ansikte räcker långt för att hålla i den där känslan av att vi får en gammeldags spökhistoria serverad av en hängiven berättare. Bara huset i sig är en visuell fest: det snöar in, verkar pusta och stånka och är knökfullt av hemligheter.
Men ungefär halvvägs kan inte ens publikens goda vilja, den där som föds när man slår sig ner framför berättarbrasan och inget hellre vill än att bli mer och mer uppskrämd, bortse ifrån att storyn är rätt tunn och i slutändan en besvikelse. Del Toro verkar ha snickrat så länge på sitt snygga spökhus att han glömde av att manuset hade behövt ytterligare en skjuts eller två för att tjusa publiken hela vägen in i den blodiga finalen. (TT)