Dokumentären "Tusen bitar" berättar om Björn Afzelius liv utan att fastna enbart i artistkarriären. Ett väl utnyttjat arkivmaterial, med privata bilder, gör att filmens bild av Sverige påminner om Palmedokumentären som blev så hyllad för ett par år sedan. Folkhemmet fladdrar förbi utanför turnébussens fönster och Björn Afzelius syns sällan utan en gitarr. Bilden av en man som är ständigt på väg, passionerad, rädd och modig träder fram.
Bekräftelsejakten får stor plats i filmen. Det får sin förklaring, men det är lite udda att den stora låtskatten inte kommenteras hälften så mycket som kärlekslivet.
– Det är ett mycket medvetet val. Vi ville inte producera någon nostalgisk artisthyllning och när vi har med hans musik i filmen berättar den något mer, som det ska vara, säger Magnus Gertten, manusförfattare och regissör.
Hans tolkning av "Tusen bitar och "Sång till friheten" har självklart stora roller i berättelsen, liksom "Ikaros".
Marianne Lindberg De Geer var tillsammans med Björn Afzelius till och från. Förra året satte hon upp pjäsen "Johnny boy" och deras gemensamma dotter Rebecca står för ett av filmens mest rörande ögonblick när hon berättar om hur hennes sjuka pappa tog sig till studentmiddagen. Även hennes halvsyster Isabelle uttalar sig, men de är med väldigt lite.
– Vi ville inte att det skulle bli för privat. Det var viktigt att respektera de anhöriga, säger regissören och filmaren Stefan Berg.
Familj, vänner och släkt uppskattar filmen och fick möjlighet att titta före den offentliga premiären.
– Det har tagit två-tre års produktion att göra berättelsen rättvisa. Jag upptäckte Afzelius sent själv, men sedan har jag följt mannen och hans musik i 30 år. Jag är knappast ensam om det, säger Stefan Berg.
– De har följt honom levande när de filmade Hoola Bandola bands återförening, sedan en film när han dog och nu har de gjort en närmas arkeologisk film, säger Wiehe och skrattar.
Björn Afzelius nämns ofta i samband med progg, politisk musik i Sverige och som Mikael Wiehes "parhäst". När Hoola Bandola band bildades 1970 visste inte Mikael Wiehe och Björn Afzelius hur sammanlänkade de skulle komma att bli. Som musiker och vänner. I Wiehes skrivarlya i centrala Malmö står en gammal teknikutrustning kvar bredvid datorn. På väggarna hänger bilder, bland annat av Björn Afzelius.
– Det har gått femton år, vilket är helt otroligt, men ibland är det fortfarande tomt. Vi hängde på fritiden också, umgicks med barnen och så, säger Mikael Wiehe.
Filmen har gett honom en ny syn på vännens liv. Integritet var viktigt, Afzelius gav sällan intervjuer och förnekade bland annat sin sjukdom offentligt.
– "Affe" hade vissa krav på att saker skulle stanna mellan oss, så vi vågade anförtro oss om det mesta. Men jag fattade inte heller hur mycket han egentligen berättade genom sina låttexter. Vi tänkte inte på låtarna så då. Fokus låg på hantverket och produktionen på något sätt.
Wiehe valde att medverka i filmen och engagera sig för att den inte skulle visa en felaktig bild.
– "Affe" var en vänlig man som sa obekväma saker till melodier som den stora massan älskade. Han var inte så fotriktig, men nådde ut med sitt budskap. Kritikerna och de som inte gjorde något åt något alls på den tiden retade sig på det.
Många vill fokusera på konkurrensen mellan Wiehe och Afzelius.
– Vi var mer storebror och lillebror, jag kunde mest och han sålde bäst, inga problem. Vår största konflikt handlade om vems gitarr som var bäst och han hade tyvärr rätt. Jag använder fortfarande hans nu, eftersom han lämnade den till mig.
Mikael Wiehe framför ofta "Den jag kunde va", som han skrev till "Affe" när vännen var döende i cancer.
– Jag önskar att jag hade filmat hur det framförandet har utvecklat sig de här 15 åren. I början fastnade allt i halsen, sedan tänkte jag på hur fort åren har gått sedan vi sågs sist. Nu kan jag skoja mer och då känns han närmare igen.
Björn Afzelius skiva, "Farväl till släkt och vänner", handlar om hur små saker ofta blir stora skandaler i media – medan allvarligare samhällsproblem (som alkoholism och misshandel) ofta tonas ned. Efter att ha sett filmen får vi en större förståelse för hans privata upplevelser av det. Det är ingen slump att filmen har premiär i samband med ett val.
– Om jag hade fått göra filmen hade det varit med mycket mer om alla konkreta insatser han har gjort och hur han tog ställning angående Israel, till exempel. Och så lite bilder där Affe kramar Arafat, eller från ANC-galan och så.
Annars är han nöjd med filmen.
– Affe hade antagligen inte gillat uppståndelsen kring den. Han tyckte att det var för privat att bada i kallbadhuset.
Att se storbildstavlor på sin gamle vän känns märkligt.
– Det blir lite overkligt, faktiskt. "Va fan gör du här?", tänker jag.