Johannespassionen fyllde S:t Petri

Frågan reser sig ju kring de långa ariorna. Handlar det om Bachs behov att skapa tillräckliga rum för soloartisterna? Eller är det uppriktigt kristet, alltså osäkerheten om att Gud hör bön om man inte - förlåt uttrycket - tjatar. Mars månads Lördagsmusik i S:t Petri kyrka hade denna Johannespassion som huvudinslag. Med gästsångare! Bakom stod Norra pastoratets organist, Aron Nilsson, med sin mycket speciella kör, Gamleby Vokalensemble, samt en rad solister. Plus en extra organist eftersom Aron intog dirigentpulten. Man kan säga att uppträdandet i Västervik var premiär för en liten turné. Långfredagens högmässa i Locknevi kyrka blir nästa tillfälle. Och senare på dagen en sista omgång, då i Lofta kyrka. Att, trots många önskemål, det inte blir ännu fler konserter hänger främst ihop med svårigheten för många, inte bara alla fritidssångarna, att ställa upp. S:t Petri fylldes. Men innan det var dags för Bach kom ett inledande orgelnummer av den tyske tonsättaren och organisten Hugo Distler. På 30-talet betydde han mycket för förnyelsen inom kyrkomusiken, även här i Norden. Vi förundras ofta över hur mycket många (t ex Mozart som blev 35 år) hinner med under ett kort liv. Distler hann inte ens bli 35! Anledningen varför den här dagens organist, värmlandsgästen Marcus Torén, spelade en Distler-sonat var att det nu är precis hundra år sedan han föddes. Johannespassionens upptakt med kören tar direkt tag om oss som lyssnar. Gamleby Vokalensemble är ingen stor kör, men den rymmer fler utsökta, kraftfulla röster än vad kyrkokörer normalt brukar kunna dra till sig. Självfallet beror det även på att Passionens solister ställer sig i kören, vid sidan om sina solistroller. Passionsmusiken växlar mellan drama, lugnt förtydligande berättelser ur Johannesevangeliet, stilla, begrundande soloinslag liksom plötsliga, nästan valsartade kryddor. Som Passionens första sopranaria med en så urstyv solist som Sara Andersson! Hon stärkte naturligtvis upplevelsen. Alla solistinsatserna är värda beröm. Christer Hellström till exempel. Han sjöng inte bara sjöng evangelietexterna utan kom ut friskt i tenorarior. Även alten Marie Widerström och basen Anders Larsson (i Kristus-rollen) imponerade extra. Allting hände uppe på orgelläktaren. Att ha kören i koret med orgeln längst bort i kyrkan var knappast en möjlig lösning. Och hade man flyttat framåt från Marcussen-orgeln till den mer romantiska på högra sidoläktaren skulle det inte låta som Bach längre. Därför blev det hela som att sitta och lyssna på radio. Att då flera slumrade till överraskade inte. Den inlagda mittpausen var inte bara klok utan nödvändig.

Johannespassionen fyllde S:t Petri

Dramatik Bachs Johannespassion är, i varje fall som jag ser det, hans mäktigaste, mest dramatiska. Allting handlar om Jesu lidande och död. Ett långt verk är därför naturligt, även om bönerabblandet ibland kan bli påfrestande, trots den lysande musiken.