En sann kulturgärning

"Har ni haft hälften så kul som vi", säger sångaren i Bengt Hennings och blickar ut över sin svettiga dansbanepublik av pilotskjortor och bomullsklänningar, "då har ni haft... väldigt kul". Och i en annan del av universum tittar paret som är Flamingokvintettens största fans ut genom hotellrumsfönstret och ser bandets buss rulla in för kvällens spelning: "Nu är de lite sena".Med "Får jag lov - till den sista dansen?" har debutregissören Joakim Jalin gjort en sann kulturgärning. Han har dokumenterat de svenska dansbanden i allmänhet och deras Klondikeålder i synnerhet: 1970-talet då det fanns 5 000 svenska dansband, alla med polisonger stora som Norge, övergående i lika överdimensionerade skjortkragar.Om "Får jag lov" handlat om Afrika hade Joakim Jalin anklagats för exotism. Så märklig och fjärran känns den, epoken av rosa glitterskjortor, ekoeffekter och texter om alla ämnen från kärlek till kärlek, epoken då Flamingo sålde mer än Abba och åtta gånger så mycket som Frank Sinatra.Visst är "Får jag lov" lite spretig och ofokuserad. Men precis som med dansbandsmusik när den är som bäst lyser entusiasm och spelglädje igenom alla brister.