Nattfjärilen kallade dansaren Sebastian Liljedahl sin föreställning. Nattfjärilar är i många fall svåra att skilja från dagfjärilar. De kan ses i skymningen innan det dunkla nästan gått över i mörk svart natt.
Lördagens föreställning var just mörk och svart. Vi funderade under föreställningen och gör fortfarande om Sebastian Liljedahl drev med oss eller om det var på allvar han försökte säga något som vi inte begriper. Det är inte otroligt. Dans är inte vår bästa gren. Men vi ska göra ett fåfängt försök att beskriva vad vi fick se och uppleva.
Den gamla festsalen, som numera heter The House dansstudio, var mörk och nedsläckt. Publiken satt tyst, drygt tio personer. Bara ett litet barn bröt tystnaden. Men barnet lämnande lokalen tidigt med sin mamma och pappa.
På golvet framför oss låg två stora bylten i var sin hög. Musiken, eller vad vi ska kalla det dova mullret som kom från högtalarna, lät mest som en gammal knarrig dörr. Strax därefter upptäckte vi att det ena byltet – en puppa gissar vi – på golvet började röra på sig. Liljedahl lyfte långsamt benen, och sprattlade lite för att sedan börja hasa sig fram över golvet innan han halvstående började gå mot en lampa. Väl framme vid lampan reste han sig långsamt och började häva sig på tå och stapplade omkring som en drucken som försöker hålla balansen. Han slängde av sig det lilla tygstycket och en sjal han hade på kroppen och fortsatte i bara "kalsongerna" innan han rullade ihop sig igen och lämnade lokalen.
När vi satt och väntade på det vi trodde skulle bli akt nummer två kom mannen sålde biljetter före föreställningen in på golvet och sa:
– Föreställningen är över. Tack.