Möte med en musikalisk bragd

Det kan faktiskt också bero på spelplatsen. Hur mycket kyrka Marieborgskyrkan än är, är den också en äkta konsertplats. Man sitter bekvämt. Man ser bra. Ljudet är utsökt.I basprogrammet var det tänkt att camerata-ledaren Terje Tönnesen skulle ha varit kvällens solist. Men det knöt ihop sig med andra avtal. Istället engagerade man Jan Söderblom, välkänd finsk violinist och dirigent som vi dock inte mött i liknande sammanhang på sex år. Därför blir det också Jan som kommer att leda Cameraternas närmaste USA-turné. På onsdag går flyget dit, för nio konserter med precis samma program som vi fick höra här. Nio spelplatser (två i Canada för första gången) handlar det om.Ett av huvudnumren är svenske Allan Petterssons "Konsert för stråkar" från 1952, året han på allvar lyfte från stolen som altviolinist i Hovkapellet och kom igång som tonsättare. Lätt fick han det inte. Cameraterna till exempel har till aldrig spelat Allan Pettersson.Man kan till och med säga att denne svenske utmanare är mer känd, och uppskattad, ute i Europa - och i USA - än här hemma.Att hans musik var omöjlig att förstå, det var en vanlig kritik. Då finns det anledning att tänka på att samma öde mötte Beethoven när han presenterade sin Stråkkvartett nr 12, som också ingick i det här programmet. Att det verkligen var så, det tror väl ingen idag. Beethoven är Beethoven. Punkt och slut, Nej, utropstecken. Men då, 1825, hade ingen hört sådan musik.Att spela Allan Pettersson och Ludwig van Beethoven på den artistiska nivå som Camerata Nordica gör, det är en formidabel prestation. Jan Söderblom blir lyrisk när man frågar honom om Cameraternas kapacitet. Kalmar län äger en stråkensemble på högsta, internationella nivå. Söndagskvällen blev ett extra bevis. Att ryktet tagit fast mark i USA är tydigt. Den nya turnén är deras nionde dit. Snart kanske de inte har tid och lust att komma till lilla Västervik - om vi inte sköter oss!