"I skolan ligger fokus ofta på de busiga pojkarna medan flickorna hamnar mellan stolarna, det märks inte lika tydligt på dem men kaoset är detsamma, inne i huvudet", skriver Sanna Hogman i sin krönika.
Jag går upp på scenen i en gammal brudklänning. Jag möter blickarna, många förväntansfulla ögon glittrar i mörkret, en del ser lite spända ut och andra ler brett av min bombastiska entré.
"När jag var liten", börjar jag, "då var jag rädd för nästan allt, min inre dialog var stark, det är den ofta hos människor med adhd".
- Jag berättar om fyraåringen som gick på tå i tre dagar efter att hennes fötter somnade för första gången, säker på att det hade flyttat in osynliga igelkottar i skorna.
- Jag berättar om barnet som kunde bli så arg att hon blev okontaktbar. Det enda som hjälpte var trollen i skogen, mamma och pappa var tvungna att prata om trollen i skogen. Det intresserade mig.
- Jag berättar om hur det är att leva med en kraftigt begränsad förmåga till impulskontroll, konsekvenstänk och känsloreglering.
- Jag berättar om hjärnan som alltid går på högvarv.
- Jag berättar om oförmågan att prata "väder och vind", om hur det känns när man ständigt drabbas av "oversharing" och på den tråkiga kursen under fem minuter avhandlat sin förlossning, dödsångest och nya hobby med en främling.
Jag läser ur min dagbok, i den låter jag dem möta eleven som fick läsa in alla ämnen hemma på rummet eftersom intrycken i skolan var för många. Jag berättar om oförmågan att "skärpa sig" när chefen upplevs som orättvis. Jag berättar vad som kan hända när man som vuxen med adhd förväntas bita ihop, göra som alla andra och kämpa sig igenom APT-möten trots att all energi tog slut redan efter lunch. Jag berättar att man till slut hamnar på minus återhämtningsmässigt och sedan blir tvungen att sjukskriva sig eftersom kroppen inte längre orkar.
Då ser jag tårarna, jag vet att de som gråter där i publiken också kämpar mot normer, mot en värld som inte är anpassad för oss med adhd. Vi kämpar mot skuldkänslor, en oförmåga att passa in och utanförskap.
När jag sedan bjuder på en dagboksanteckning skriven av den 26-åriga Sanna som får en impuls att plötsligt bara dejta läkare, lär sig allt om historia (för det vill nog läkare prata om) och på dejten pratar så mycket om gamla kungar och asagudar att hon skrämmer bort lungspecialisten inom loppet av två timmar. Då skrattar de som nyss grät för det är precis så livet med adhd är, kantat av roliga, explosiva ögonblick, varvat med nattsvart mörker och ångest.
Efter föreställningens slut uppmanar jag folk att komma fram och ställa frågor eller bara prata om sina egna upplevelser av adhd och det gör många.
- Jag möter den desperata mamman som berättar om dottern som inte längre orkar gå till skolan. Hon har bara ett år kvar på gymnasiet men plötsligt tog krafterna slut. Jag säger till mamman att det kommer gå bra ändå, om hon bara får rätt hjälp men hjälpen ser olika ut beroende på var man bor i landet och det känns så orättvist.
- Jag möter den 61-åriga kvinnan som nyss fått sin diagnos, gått ett helt liv utan att förstå varför hon inte lyckades nå de mål som "förväntades" av henne.
- Jag möter ungdomarna som säger att de känner igen sig i nästan allt jag berättar och att det känns så skönt att få höra att man inte är ensam.
- Jag möter mannen som med tårfyllda ögon berättar om åren i fängelset, oförmågan att ta hand om sina barn och vägen tillbaka ut ur drogträsket.
Sanna Hogman och pianisten John Holmström.
Mötena är många och det känns så viktigt att vi pratar om det här. Fokus ligger ofta på barn med adhd och det är naturligtvis ett viktigt fokus men vi behöver också synliggöra de vuxna. Varje arbetsplats borde ha anpassningar gjorda för anställda med adhd. I skolan ligger fokus ofta på de busiga pojkarna medan flickorna hamnar mellan stolarna, det märks inte lika tydligt på dem men kaoset är detsamma, inne i huvudet. Lotta Borg Skoglund, psykiater och forskaren, kämpar för att kvinnor och flickors adhd ska synliggöras betydligt tidigare. I så fall löper de mindre risk att drabbas av depressioner och ångest senare i livet.
Att reaktionerna är starka beror på att igenkänningsfaktorn är så stor. Få pratar om det jobbiga i livet med adhd, vi vill framstå som lyckade och lyckliga och säger att adhd är en styrka men vi skäms när vi misslyckas. Och vi "misslyckas" igen och igen och igen.
Jag är trött på att skämmas. Jag kan inte hjälpa att jag föddes med en adhd-hjärna och kommentarer som "skyll inte på din adhd" och "alla har väl en släng av adhd", är som att sparka på den som ligger.