Snapchats AI-robot My AI har funnits tillgänglig på alla konton sedan slutet av april. Dessförinnan fanns den i plusversionen. Den lägger sig överst i flödet och vill stanna där, men på nätet finns tips om hur man kan få bort den från "täppan".
Hemma har barnen snackat en hel del om Snapchats My AI de senaste veckorna. Likt högstadieeleverna vi intervjuat till dessa artiklar har de en kluven känsla inför att roboten klamrar sig fast överst i chattflödet. Den är liksom lite för "på". Tar plats.
Men det finns också mycket fascination i orden. Den svarar på allt, och sjukt snabbt!
På skolan har de snackat om fuskfrågan, och har ungefär samma resonemang som lärare lyft fram i våra spalter. Den bästa motkraften är en lärare som känner sina elever, som känner elevens språk.
De är inte särskilt oroade, och visst är det rätt att tänka positivt än att fastna i alarmism. Om fokus flyttas från målet till processen är alla vinnare. Hur har jag utvecklats sedan sist? Hur kan jag ta texten ett steg vidare? Såna frågor är i regel mer intressanta och rättvisande i skolan än frågan om vem som skapat den vackraste produkten.
Förutom att vara en välartikulerad samtalspartner, är Snapchats My AI också att se som en enklare form av googling, som ett Wikipedia i samtalsform. Inga konstigheter där. Det gäller som vanligt att hantera informationen med sund källkritisk blick. Ibland kan det ju verkligen bli knastokigt, i områden där inte roboten är tillräckligt "matad" med texter.
Desto mer fascinerande är robotens förmåga att skapa mer fantasifulla texter. Jag tänker att det är i den kreativa som det finns de största genvägarna att ta, för den som vill fuska i skolan. Som kanske är oinspirerad men som är ålagd att skriva en novell innan nästa morgon.
Jag bad dottern skriva till roboten: ”Kan du skriva en novell som utspelar sig på medeltiden och handlar om en riddare och hans familj”. Här är resultatet, som kom efter 25 sekunder. Vad säger ni, hur känns texten? Skriven av människa eller maskin?
En gång för länge sedan, på medeltiden, levde en riddare vid namn Sir William. Han var en modig och ädel riddare, som var känd för sin styrka och sitt mod. Han hade en vacker fru vid namn Lady Elizabeth och en son vid namn David. De bodde i en stor borg i utkanten av en liten by.
En dag, medan Sir William var ute på en resa, anfölls deras borg av en grupp fientliga riddare. Lady Elizabeth och David gömde sig i källaren medan Sir William kämpade tappert mot fienderna, men till slut var han tvungen att ge upp. Fientliga riddare fångade honom och tog honom till sin egen borg, där han sedan fängslades.
Lady Elizabeth och David var nu ensamma och utan beskydd. De visste att de skulle behöva kämpa för att överleva. Lady Elizabeth var en stark och självständig kvinna, och hon bestämde sig för att försvara sin borg mot alla odds. Hon samlade ihop alla män i byn och ledde dem i strid mot de fientliga riddarna. Trots att de var färre i antal, kämpade de modigt och vann till slut striden.
När Sir William fick höra om vad som hade hänt, var han stolt över sin fru och hans son. Han visste att han hade uppfostrat dem väl och att de var kapabla att klara sig på egen hand. Han lyckades fly från fängelset och återvände till sin borg, där han återförenades med sin familj. De levde lyckliga i resten av sina dagar, och deras ättlingar fortsatte att hedra deras minne i generationer.
Det är inte allt nytt som verkligen gör livet bättre. Det kanske inte AI-robotarna gör heller, men jag känner mer och mer att de kommer att bli en naturlig del av våra liv. Alltså digitala assistenter som vi pratar med – som att de vore en människa.