Jag är själv en kulturskoleelev, även om jag mötte mina inspirationskällor i Västerbotten och inte Västervik.
För mig hette de Dick, Lena och Janne.
För många Västervikselever heter de Richard, Ingrid eller Peter.
Det omedelbara jag tänker på är förstås alla orkesterkonserter, skolavslutningar och musikaler vi fick vara med på, till glädje både för oss på scen och för de i publiken.
Men i ett större perspektiv tänker jag att det är viktigt och danande att få vara en del i en amatörkulturvärld. För mig var det verkligen det. Att få bli inbjuden till de stora scenerna fast man inte var särskilt vass. Att få sitta intill någon fyra år äldre tonåring och plötsligt bli en decimeter längre. Växa genom tillit. Att det är okej att man missar var tredje ton eller replik ibland men att man ändå får vara en del i en vacker helhet.
Att få vara en skiss som blir ett utkast som blir något helt.
Det tränade mig i att det är okej att vara halvdan ibland – det är bara ett steg i utvecklingen.
Och här kan Bisse, Matthias, Alva-Li, Christer och de andra på Kulturskolan i Västervik vara en avgörande faktor som gör att fler unga människor stannar kvar, i det som förstås kan smärta ibland: Att inte alltid lyckas som man vill. Att istället glädjas åt sina framsteg och inse att man trots sina begränsningar är viktig – för att helheten ska bli precis sådär stark och värmande som den var nu på Bryggaren.
Det bygger pannben, som man brukar säga i sportens värld.
Det förebygger psykisk ohälsa, hade vården sagt.
Det är sådana insatser som gör att vår kulturprisjury genom åren återkommande fått nomineringar från VT:s läsare gällande just Kulturskolans pedagoger.
Vi har dock värjt oss för att lyfta fram en enskild pedagog, och därför har andra starka krafter i Västerviks kulturvärld premierats.
I år är det dock dags, och det är kollektivet vi lyfter. Och låt också rampljuset lysa mot de som jobbat i Kulturskolan genom åren men som nu slutat. Ni är också en del av detta.