En tisdagsförmiddag i december hemma hos mamma blir Västervik en smältdegel.
Min syrianske vän, frisören, klipper mamma och hon skrattar så där varmt som bara hon kan när han säger: ”Berit, du blir så fin”.
Strax innan hennes hår fönas låter det i ytterdörren. ”Hallå, Berit”, ropar mannen i hallen som har öppnat eftersom han har nyckel.
”Jaha, det är hemtjänsten. Välkommen”, säger mamma mitt i julstylingen av kalufsen.
”Tack”, säger han.
Grabben, som flytt från Afghanistan, går till köket med påsen från Konsum. Han har handlat till mamma och laddar nu hennes kylskåp.
Det är ett par dagar före dopparedagen och mammas lägenhet i Johannesdal blir ett slags integrationens epicentrum; det är här den fungerar för att vi vill det och för att det egentligen inte är så svårt.
En ängel från Dalarna, alltså min mamma, en syriansk man som flydde från Damaskus och krigets fasor, en grabb från Afghanistan som såg sin pappa dödas och hamnade här, och så jag, skitungen från Johannesdal, som väl närmast är en slags svensk arketyp, lång, blond och blåögd som jag är.
Vi pratar.
Det är inte svårare än så.
Rädslan för det okända och det som är annorlunda kan, som i Sverige i dessa tider, utvecklas till skräck, och i den känslan växer hatet. När ignoransen tillåts styra Sverige, när misstänksamheten och rädslan omvandlas till fientlighet och attackpolitik, måste vi alla, vi förnuftiga människor, göra som vi gör hemma hos mamma.
Prata.
Vi har alla en slags genetiskt kodad vaksamhet när vi möter det okända; en halv sekund av tvivel och rädsla. Men de flesta av oss tar oss blixtsnabbt förbi känslan med förnuft och, kanske, nyfikenhet.
Vi pratar.
För det gör oss till medmänniskor.
Jag pratar med min syrianske vän och försöker förstå det ofattbara och grymma som händer i hans hemland. Sedan pratar vi om hur det går för hans barn i skolan.
Den afghanske grabben i hemtjänsten får frågor om talibanerna från mig och säger att hans pappa blev dödad i hemlandet. Han drömmer om att få studera och sliter hårt i hemtjänsten för att spara ihop pengar.
När jag går till doktorn heter han Ahmed. Han kollar hjärtat, som krånglat, och sedan pratar vi om Gaza-remsan. Om Hamas och Israels expansionspolitik.
Jag lär mig hur man använder kryddan sumak i matlagningen av en arabisk kvinna där vi sitter vid busshållplatsen nedanför läroverket.
I början av december reste jag in i djupaste Småland för ett reportage. Jag skulle skildra den högst livaktiga bioverksamheten i Fröseke, byn där det bor runt 150 människor.
Där mötte jag en obändig, småländskt tjurig, kraft, som gick rakt in i hjärtat när vi började prata integration.
”Det kom asylsökande hit. Vi visste inget om dem, men det var bara att börja prata med dem. Vi lärde känna dem och efter ett tag hade vi arabisk afton här i Folkets hus”, sade byns starke man Bosse Arvidsson.
Härom veckan åt jag lunch med Harald Hjalmarsson, som med åren blivit en god vän. Han gjorde stora ögon och öron när han fick höra om Fröseke, och vårt samtal kom sedan förstås att handla om integration och att den börjar här. Med oss.
Den närmast fobiska rädslan i Sverige, som Haralds partikamrater i Stockholm eldar på, tvungna som de är med Sverigedemokraterna som gav dem majoritet, styr det politiska samtalet, där agendan nu sätts med rasistiska förtecken.
Vi löser inte problemen med integrationen i en handvändning. Det finns inga enkla lösningar.
Men vi kan ju att göra som hemma hos mamma.
Prata med varandra.