Rolling Stones är aktuella med en stor retrospektiv utställning på Saatchi Gallery i London. Mot alla odds existerar bandet fortfarande efter 50 år i rockbranschen. Deras visuellt arroganta framtoning gjorde att Stones tidigt blev mina favoriter, långt innan jag hade hört någon låt med gruppen. Mick Jagger var länge bandets frontfigur, men i början av 70-talet började Keith Richards få ett allt större utrymme i massmedia. Han har efterhand vunnit publikens kärlek och blivit erkänd som Stones hjärta och musikaliska motor.
Om Mick framstår som en sofistikerad lyxrevolutionär, så liknar Keith en ”Mexikansk gangster i en västernfilm” som Mats Olsson en gång skrev i en recension. Hans stilbildande gitarrspel, slängiga klädstil och dekadenta image har gjort honom till en ikon. Det är han som mer än någon annan, på gott och ont, personifierar rockens innersta väsen. Hans självförbrännande kaos dämpades dock något när han 1977 åkte fast för heroininnehav i Toronto. Men myten har levt vidare och fortsatt att inspirera tragiska kopior som varken har Keiths musikaliska begåvning eller grundfysik.
Jag har läst många intervjuer med Keith under årens lopp. Han är en mästare på att leverera minnesvärda repliker – oavsett vilket tillstånd han har befunnit sig i. Kvicktänkt, cynisk och slagfärdig. Det finns tre citatsamlingar med rockmusikens motsvarighet till litteraturens Oscar Wilde. Den bästa är ”What would Keith Richards do?” (2009), där författaren Jessica Pallington West har sammanställt hans aforismer i olika kategorier som till exempel politik, religion, droger, sömn och Mick Jagger. ”There’s no possibility of divorce. We have to take care of the baby” säger han om sin komplicerade relation till Mick.
Keith har ihärdigt skapat en bild av sig själv som att vara närmast odödlig. ”Some doctor told me I had six months to live and I went to his funeral.” Även om han har varit nära döden, så har hans vilja att överleva varit starkare. ”I’ve been closer to death a few more times than lot of people. And what I’ve found out is that whatever it is, it’s worth waiting for”. Han betraktar ofta tillvaron med drastisk humor och självdistans. Sin natt i fängelset Wormwood Scrubs 1967 sammanfattar han med en oneliner ”The food’s awful, the wine list terribly limited and the library is abysmal.”
Det finns en oväntad intellektuell sida hos Keith, han har bland annat ett genuint intresse för historia. Tillsammans med andra bokälskare medverkar han i boken ”At home with books” (1996), där han visar upp ett imponerande bibliotek i sitt hus i Connecticut. Keith håller ett insiktsfullt försvarstal för folkbibliotek och slår fast att ”Reading is the antidote of boredom.” Men det är musiken som alltid har varit den största drivkraften i hans liv. ”Jag tycker att det är musiken som är glädjen. Jag älskar mina barn för det mesta och jag älskar min fru för det mesta. Men musiken älskar jag hela tiden. Det är det enda i mitt liv som är konstant.”