Sorg i Svenska landslaget efter förlusten mot Senegal i fotbolls-vm 2002.
Jag sitter i min vita lilla bil på väg in mot centrum. Jag kör Nygatan ner när jag plötsligt hör ett stort kollektivt jubel. Jag hinner tänka alla möjliga märkliga tankar innan det slår mig, visst ja, det är ju OS. Jag känner plötsligt hur en viss FOMO (fear of missing out) fyller hela mig och jag försöker omvandla denna fomo till en JOMO (joy of missing out) istället. Men nog är det en härlig känsla när man kan förenas i kollektiv glädje över att någon eller fleras prestationer i ett lag, vårt lag, segrar. Vi får förenas i jubel, hoppa upp och ner som när vi var barn, överlyckliga över att ha vunnit chokladhjulet på Liseberg och sedan omfamna varandra stolta över att våra hjältar tagit hem ännu en medalj.
"När min stora ungdomskärlek Henrik Larsson till sist fick ta farväl blev det för mycket, tårarna sprutade och jag var vansinnig. Tänk vad många känslor sport kan framkalla."
Nu missade jag hela uppståndelsen, ja inte bara den utan faktiskt hela OS det här året. Går jag in i något så gör jag det fullt ut och nu blev det inget alls men det var tur för jag minns VM 2002, jag levde framför tv:n de veckorna. Jag minns särskilt när Sverige förlorade åttondelsfinalen mot Senegal som vann med 2-1 efter förlängning. Under den förlängningen hann jag bita sönder två tröjärmar, jag hann både börja och sluta snusa under första förlängningskvarten, under den andra mådde jag mest illa. När min stora ungdomskärlek Henrik Larsson till sist fick ta farväl blev det för mycket, tårarna sprutade och jag var vansinnig. Tänk vad många känslor sport kan framkalla.
Västervik är fullt av sportnördar och jag var tvungen att välja bort sporten för musiken, annars hade jag inte hunnit skriva en enda sång så det var lika bra det. Själv har jag aldrig varit bra på sport. Jag testade basket men stod mest och drömde mig bort vilket resulterade i att basketbollen inte sällan träffade mitt ansikte och näsblodet sprutade och jag blev yr. Fotboll provade jag också men det var det absolut tråkigaste jag någonsin gjort. Jag minns hur jag sprang efter den där ouppfostrade bollen tills jag kräktes av att bara se på eländet. Nu när min son skulle börja spela fotboll kände jag samma sak igen, vånda. Där stod jag omhuldad av en massa entusiastiska föräldrar på VO-torpet. De var alla så bra på att stå där och bara glo på sin unge, heja vid rätt tillfälle, applådera och vara sådär "föräldrapretto" som bara föräldrar kan. Tack och lov påminde sonen om mig, det upptäckte jag tidigt för han stod mest och drömde sig bort, jagade en och annan fjäril medan bollen passerade förbi. Jag förstår honom för finns det något mer ointressant än att få en liten boll att hamna i ett mål? Tacka vet jag ishockey, där får man i alla fall åka skridskor samtidigt. Jag och sonen kunde tillsammans lämna den där tråkiga gräsplätten och bollarna och nu spelar han tack och lov piano istället.
Får jag välja mellan att följa OS och Melodifestivalen måste jag nog ändå välja OS, där står de inte och åmar sig i inga kläder alls och ser urlöjliga ut, nej, OS är bättre.
Så, länge leve sporten. Även om jag sannolikt aldrig kommer att bli en sån där sportig förälder som står och applåderar in absurdum varenda lördag på någon anonym plan någonstans i Sverige, så är det ändå ett trevligt sätt att få barnen att röra sig på. Det är också en underbar möjlighet för oss vuxna att få bli lite ohämmat barnsliga igen.
Så om fyra år när det är dags för OS igen, hoppas jag inte att jag hör jublet från min bil utan att jag är en av dem som hoppar och jublar tillsammans med nära och kära.
Tara Babulfath, OS-brons i judo i Paris 2024.
Sarah Sjöström, dubbla OS-guld i simning i Paris 2024.
Armand Duplantis, OS-guld i stavhopp i Paris 2024.
David Åhman (tv) och Jonatan Hellvig, OS-guld i beachvolleyboll i Paris 2024.
Jenny Rissveds, OS-brons i mountainbike i Paris 2024.
Truls Möregård, OS-silver i bordtennis i Paris 2024.