Vi sålde huset förra året. Inte för att vi skulle skiljas utan för att vi skulle slippa göra det. Det kanske bara är vi, men heltidsjobb, pendling, barn, träning, socialt umgänge och så lite sweet love med kyssiga läppar däremellan – det blev bara för mycket. Efter vad som kändes som en miljard visningar och panikstädningar av slaget ”om-dom-öppnar-garderoben-måste-jag-tyvärr-dö-av-skam” fick vi äntligen huset sålt.
Så vi flyttade till lägenhet och trivs så bra, så bra.
Men så ändå. Den blomstertid kommer och jag vill inte ha hus bara för det, men kanske ett litet torp? Åka ut till torpet, det låter ju det!
Jag förlorar mig i alla små stugor som ligger ute på nätet. Jag är en kokainist och Hemnet är min drog.
Kan titta i timmar på små urgulliga backstugor som behöver (kräver) ”en vårdande hand”. Dom är något för ”den händige” och jag tänker att det passar oss så himla bra för Niklas är nämligen händig. Och jag, jag är bra på att heja på och leda arbetet. Det vill säga tjata och vara i vägen.
Utedass har dom också, torpen. Det är så pittoreskt att man nästan smäller av. Utedasset tänker jag att vi kan vi kalla Trisseboa, direkt stulet ur Emil i Lönneberga, och jag kan inreda så fint. Ingen ska tänka att i detta lilla hus bor avföring.
Om sommarkvällarna när barnet är lagt och skymningen faller ska vi dricka vin i trädgården i våra stickade koftor och vara så evinnerligt förälskade.
Fast... inte ens ett aldrig så litet torp är ju underhållsfritt. Trädgård betyder klippa gräs och jag vet inget så tråkigt som att vänta på att Niklas ska klippa klart gräsmattan. Och utedass, det betyder skita i andras os – inte bara mitt eget. ”Behöver en vårdande hand” är mäklarspråk för ”glöm ditt sociala liv de närmaste fem åren”.
Sitta ute i skymningen och titta varandra djupt i ögonen och sånt är ju förstås urmysigt. Om det inte vore för att jag är allergisk mot mygg och kliar sönder armar och ben och på en sommarkväll förvandlas till något som föräldrar använder för att skrämma sina barn med.
Ju närmare jag tittar på den flagnande målarfärgen och de fläckiga plastmattorna ju mer inser jag att torpmänniska skulle jag gärna vilja vara. Men det är inte det samma som att jag är det.
Ett torp är nog helt enkelt inte min grej – men herregud, en flicka måste väl få drömma.
I det här numret kan du läsa om Johanna och hennes familj som lever sin – och i svaga Hemnetstunder även min – dröm på landet.
Nu går Mera på semester och är tillbaka i augusti.
Ha en dunderfin sommar med fika på stranden, bra pocketböcker och kärlek i kvällningen.