Jag stöter på dem ibland. Eldsjälarna. De där som inte tänker så mycket, utan bara gör. Hugger i. Ställer upp. Jag blir lite avundsjuk. Vad får de energin ifrån?
Själv får jag svettningar och svag yrsel när telefonen plingar till och syrran undrar om ”vi har något särskilt för oss på lördag eller om vi kan komma och floa ved?”.
”Vi är upptagna!” svarar jag snabbt. Jag ska till exempel... klippa tånaglarna... rensa i skåpet med matlådor och udda lock... slänga skräp...
Annat är det med eldsjälarna.
De där som, helt på ideell basis högläser tidningen på äldreboenden eller målar väggar i hembygdsgården eller delar ut soppa till hemlösa.
I Vimmerby och Hultsfred finns en fantastisk kvinnojour som är en av få i landet som har telefonen öppen varje dag, året om. För att det finns kvinnor som behöver det.
Det finns farsor och morsor som spenderar fredag och lördagskvällar med att hålla koll på stan, för att det är viktigt att det finns ansvarsfulla vuxna där det finns fulla ungdomar.
Jag tror också att det i så gott som varje förening har en ”hustomte” som ser till att det där som ingen annan ser till blir gjort. Gräsmattor blir klippta, bidrag sökta och kaffe kokt. De är beundransvärda! Allihop. Och väl värda att uppmärksammas.
I det här numret kan du läsa om två riktiga eldsjälar som brinner för att hjälpa asylsökande i Järnforsen.
Men jag är också säker på att just du känner en eldsjäl i komunerna Hultsfred, Västervik eller Vimmerby.
I en reportageserie vill jag berätta om just dem!
Maila mig och berätta på martina.lingefjord@vt.se så kanske just din eldsjäl får lite extra uppskattning.
Hur det blev med där vedköreriet? Jo, några dagar sedan plingar det till i telefonen igen. Vi blir hembjudna på grillning på påskafton och tackar så jädra mycket ja. Om jag hade något för mig så har jag det då rakt inte längre! Svaret från storasyster låter inte vänta på sig.
”Ni får jobba för maten :-)!”
Jag borde anat att det var något lurt där, det borde jag verkligen ha gjort.