Han har hunnit bli ett år nu, min unge, och för ett par veckor sedan hade han sitt första födelsedagskalas. Vi bjöd den närmaste släkten på glass och tårta och svartvinbärssaft i plastglas. Han är för liten för att ha en massa kompisar att bjuda och det känns ganska skönt. Men den tiden kommer ju, om några år sitter vi där vid köksbordet och undrar hur vi ska göra. Ska han få bjuda bara några? Ska han bjuda alla? Ska alla få vara med?
Det är svårt det där.
När jag gick i skolan i Blackstad och hade party i idrottsföreningens klubbhus bjöd jag alla, något annat var det inte tal om hemma hos oss. Vi hade i och för sig en väldigt sammanhållen klass så det kändes aldrig jobbigt att bjuda alla, men för mina föräldrar var det väldigt viktigt att ingen skulle lämnas utanför.
Jag vet inte hur mitt barns umgängeskrets kommer se ut om några år. Jag hoppas ju att han kommer ha många kompisar och vilja bjuda alla i klassen. Men så finns det också en möjlighet att det finns ett barn eller kanske två som han inte vill bjuda. Det finns en möjlighet att det finns ett barn eller kanske två i klassen som inte är snälla. Och min magkänsla säger bestämt att mitt barn inte ska behöva bjuda någon som inte är snäll mot honom och som han kanske till och med är rädd för. Mitt barn kommer alltid först.
Men samtidigt tänker jag på de där barnen som inte blir bjudna eller som bjuder in och ingen kommer. Och när jag tänker på dem är det något inom mig som brister.
Det är så förbannat svårt att vara förälder, man ställs inför val och beslut som man aldrig behövt ta ställning till innan. Och jag vet inte hur det kommer bli om några år eller om det här ens kommer att vara ett problem, men en sak vet jag alldeles säkert. Mitt barn kommer först. Alltid.