Visskolans och Folkmusiklinjens avslutningskonsert 2017 startade med "Sollerö långdans". Den kom också att bli den sista för Visskolan. I mitten av juli meddelade man att för få elever hade sökt och att man skulle lägga Visskolan på is. Någon fortsättning i den formen blev det inte sedan.
Jag läser den nu 12 år gamla jubileumsskriften ”Visa min visa”, som skildrar Visskolan i Västervik. Många fina skildringar av såväl staden och skolan, som visan i sig. Västervik hade ju som bekant vid det laget fortfarande planer på att låta visan vara central i stadens marknadsföring.
Det blev dock inget Visans hus. Kanske kan det bli ett Musikens hus, projektering pågår och med tanke på de nära kopplingarna till såväl Björn Ulvaeus som det framgångsrika Abbamuseet finns det säkert fog för att ha förhoppningar.
Men det är inte de funderingarna som ligger kvar i mig efter att ha läst redaktör Johanna Övlings välgjorda skrift, med bidrag från namn som Marie Bergman, Christina Kjellson och förstås visskolans förgrundsgestalt Ingrid Hogman. Det är berättelsen jag tänker mest på.
Berättelsen som en visa bär.
Berättelsen som läkning.
Berättelsen som fundament, inspiration och kitt i en gemenskap.
Flera skribenter vittnar om hur Visskolan blev helt avgörande för dennes liv, en plats att möta likasinnade och att visan blev ett sätt att uttrycka sina känslor. Ett sätt att må bra på.
På sätt och vis menar jag att vi på VT kan ha samma effekt på den gemenskap som heter Västerviks kommun. Oss 30-40-50 000 som bor eller verkar här. Jag är alldeles övertygad om att invånare här mår bra av att dela samma berättelse som sina grannar, eller med människor de möter på stan. Samma referensramar, skolminnen och förtretligheter. Och gemensamma historier skapar sammanhållning som skapar en välmående trygg stad.
Så var det förut, i högre grad. Innan de digitala filterbubblorna på sociala medier som i många fall har tematisk snarare än geografisk hemvist. Och gemenskap kan absolut byggas över kommun- eller nationsgränser. I många fall är det bara positivt, men det går inte att komma ifrån att våra barn går i skola i vår geografiska närhet, vi handlar mat i vår geografiska närhet och de politiker som bestämmer över våra skattepengar bor och verkar i vår geografiska närhet.
Jag menar att vår nyhetsrapportering dygnet runt, året runt, skapar viktiga band människor emellan. Rötter neråt, och åt sidan. Vi skriver samtidshistoria. Berättelserna är inte alltid skimrande och enkla, men så är inte heller livet. Vi är inte heller alltid heltäckande och felfria, men vi har en pressetisk ryggrad och objektiviteten som ledstjärna. Våra cirka 5 000 publiceringar om året målar en nyansrik bild av vår vackra kommun som ingen annan mediekanal förmår. Tack för att du fortsätter att följa oss.
Jag är stolt för det vi gör.
Samtidigt är jag oerhört svag för de berättare som kan koka ner en berättelse om hur det är att vara människa idag, i Västervik, i Sverige, i världen, i en låt på 3–4 minuter. I några verser. Som de 14 Visskoleeleverna som medverkar på skivan som följer jubileumsskriften från 2012.
Eller som artisterna i ruinen under torsdagskvällen. De ser jag fram emot. Vi ses där.