Det var tack vare Patti Smiths förord som jag upptäckte ”Astragal” på bibliotekets nyhetssnurra. Patti Smiths lysande text förde mig rakt in i författarinnan Albertine Sarrazins omtumlande värld. ”Astragal” var länge en bortglömd kultbok. Den släpptes första gången 1965 på franska, men har nu kommit i en ny översättning på svenska. Patti Smith skriver att hon hittade boken av en slump 1968 i en bokhandel i Greenwich Village. Hon berättar hur hon formades och inspirerades av Sarrazin. ”Hennes lysande ögon ledde mig genom min ungdoms mörker. Hon visade mig vägen genom den hundrafaldiga sömnens nätter.”
Sarrazin föddes i Alger 1937 och lämnades till socialtjänsten. Föräldrarna förblev okända. Vid två års ålder adopterades hon till en familj i södra Frankrike. Våldtogs när hon var tio år av en släkting till familjen. Fem år senare placerades hon på en uppfostringsanstalt i Marseille. Rymde efter examen och liftade till Paris. Där gled hon in i ett liv med stölder och prostitution. Efter ett väpnat rån dömdes hon till sju års fängelse. ”Astragal” är till stora delar självbiografisk. Boken inleds med att Anne, hennes alter ego, hoppar ner från en fängelsemur och krossar den högra fotens språngben (astragalen). Hon räddas av Julien som är kriminell. De blir förälskade och med hans hjälp tar sig Anne, via olika gömställen, till Paris. Anne och Sarrazins liv smälter samman. Sarrazin bröt också en fotled under en flykt och träffade sin egen Julien.
Sarrazin var stark och listig med en intuitiv överlevnadsinstinkt. Ständigt i rörelse. Hennes drivkraft att förändra sitt liv återspeglas i det energiska språket. ”Solens hetta lagras i mig utan att stråla ut igen: jag ska snart tillbaka upp i kylan, jag kommer att behöva mitt förråd.” Jag har oftast svårt för skönlitteratur där språket endast finns till för att leverera intrigen, böcker där orden i sig inte har något poetiskt värde. Men i ”Astragal” är språket koncentrerat, otåligt och personligt. Det är uppenbart att Patti Smith har hämtat mod från Sarrazins febriga stil till sina tidiga diktsamlingar och inte minst debutsingeln ”Piss factory”(1974).
Sarrazin var en sammansatt person med ett stort intresse för bland annat konst och litteratur. Hon skrev tre romaner, de två första ”La Cavale” och ”Astragal” under åren i fängelset. Böckerna hyllades och gjorde henne till en litterär kändis. Hon lanserades som en kvinnlig motsvarighet till Jean Genet. Som en blinkning skymtar hans roman ”Tjuvens dagbok” (1949) förbi i ”Astragal”. Sarrazin gifte sig med Julien och flyttade senare till Montpellier. De fick två fridfulla år tillsammans. Men strax innan hon fyllde 30 år, stannade hennes hjärta efter en misslyckad njuroperation.
Det finns flera fotografier från hennes sista år. Hon var kortväxt, söt och utstrålade ett befriande lugn. I slutet av boken skriver hon ”Jag har hittat min väg igen, efter att ha haltat fram och dragit runt på skumma genvägar; men hela tiden vandrade jag åt rätt håll…”