Den nationalistiska populismen utger sig för att vara en rörelse men är mera en taktik. Så såg det ut i presidentvalet i USA, och så har det sett ut i årets presidentval i Frankrike.
Trots att Marine Le Pen har legat främst i opinionsmätningarna en stor del av tiden, har stödet för henne aldrig överskridit en fjärdedel av rösterna. I första omgången av presidentvalet stannade stödet för Le Pen på drygt 21 procent. Det var bara en-två procentenheter mer än den etablerade högerns kandidat Fillon och den radikale vänsterkandidaten Mélenchon; det var i sig inte ett resultat som motiverade talet om att Le Pen skulle vara ”folkets” kandidat.
När de stora väljarrörelserna efter första omgången uteblev – vilket tycks ha blivit fallet - kom Le Pens kampanj mot mittkandidaten Emmanuel Macron att gå ut på att få väljare att stanna hemma. I detta avseende påminner hennes taktik mycket om Donald Trumps. Trots att Trump gjorde anspråk på att leda en ”rörelse” av historiska mått, fick han inte enormt många fler röster än 2012 års kandidat Mitt Romney. I absoluta tal skilde det omkring två miljoner röster för republikanerna. Ökningen motsvarade 3,4 procent, knappast en jordskredsseger. Nyckeln till valframgången var att få tillräckligt många demokratiska väljare att stanna hemma.
På samma sätt har det blivit i Frankrike. Trots anspråk på att företräda ”folket” har Le Pen ett markant större stöd bland Fillons väljare än bland Mélenchons. Taktiken blir att försöka vinna de förra – om det så behövs genom att hålla samma tal som den kandidat de förut stödde – och samtidigt övertyga de senare om att det inte är värt att rösta överhuvudtaget. Om tillräckligt många av dem som stödde andra kandidater i första omgången stannar hemma, kan Le Pen vinna.
Att populismen skulle vara en demokratisk vitamininjektion har därmed visat sig felaktigt. Populismen kan trivas precis lika bra, rentav bättre, i ett klimat där valet tycks stå mellan pest och kolera. Sådant har klimatet blivit i Frankrike. En fjärdedel av väljarna uppger att de ska avstå från att rösta, sju av tio säger att de inte är nöjda med alternativen.
I Frankrike har dock det märkvärdiga skett att Le Pen har fått draghjälp av vänstern. På första maj hölls rivaliserande demonstrationer – något gemensamt avståndstagande mot Le Pen kunde inte arbetarrörelsen samla sig till. Och den besegrade vänsterkandidaten Mélenchon kunde inte förmå sig att ta ställning mellan de båda kvarvarande kandidaterna. Som längst kunde han sträcka sig till att han personligen inte skulle rösta på Le Pen. Hans väljare är lika tvehågsna. 36,1 procent säger sig ha för avsikt att rösta blankt, 29,1 procent tänker avstå från att rösta. Bara en tredjedel tänker aktivt rösta emot Le Pen, det vill säga för Macron.
Tidigare har det sagts att inga populister har vunnit på egen hand utan behövt stöd från den konservativa eliten. Så var det både i det amerikanska presidentvalet och den brittiska Brexitomröstningen. Lärdomen från det franska presidentvalet kan bli att populister också kan vinna tack vare vänsterväljares likgiltighet.