Säga vad man vill om resultatet i det amerikanska presidentvalet, men processen som ledde fram till det var transparent: en röst per röstberättigad, flest röster – med viss geografisk viktning – vinner. Så varför, kan man undra, präglades valrörelsen i så hög grad av teorier om konspirationer och ett riggat system? Och varför ansågs tidigare valresultat av så många ha något suspekt över sig?
Svaret ligger i populismens logik. Snarare än att ge enkla svar på svåra frågor, något alla politiker är tvungna att ägna sig åt, utmärks populister av att de ensamma gör anspråk på att förstå och förmedla folkviljan. I den amerikanska valrörelsen stod kampen enligt segraren Donald Trump mellan en bortglömd majoritet och en samling särintressen, en elit som saknade engagemang för USA:s verkliga intressen. I vissa avseenden arbetade denna korrupta elit rentav direkt emot det amerikanska folkets intresse av välstånd, trygghet och säkerhet.
Problemet uppstod dock att även eliten – förkroppsligad av president Obama och Demokraternas kandidat Hillary Clinton – hade ett starkt folkligt stöd. Obama hade trots allt vunnit två val. Även den politik som av Trump ansågs som katastrofal hade drivits av folkvalda – handelsavtal, avtalet med Iran och så vidare.
Utvägen ur detta populistiska dilemma blev som så ofta förr komplotten, teorin om en hemlig sammansvärjning. Om politiken inte vore hemlig skulle den nämligen inte kunna vilseleda en så stor av den allmänna opinionen. Konspirationsteorin blev så en bärande del av valrörelsen. Det var i detta sammanhang resonemangen om Obamas utländska härkomst hörde hemma. Och i en särdeles osmaklig kampanjfilm mot valrörelsens slut gjorde Trumpkampanjen finansmannen George Soros och den amerikanska riksbankschefen Janet Yellen till symboler för den folkfientliga eliten. Båda har judisk bakgrund. Som så ofta förr fick med andra ord judar symbolisera förlusten av nationell gemenskap och framväxten av det kosmopolitiska och nationsfrämmande.
I sitt segrartal slog förvisso Trump in på en helt annan väg, försoningens och gemenskapens. Plötsligt skulle alla människor bli syskon och presidenten som nyss drivit polariseringen in absurdum leda förbrödringen.
Men även om strävan mot all förmodan skulle vara ärligt menad står den utlovade politiken i vägen. Den aggressiva nationalism som Trump gick till val på har få ideal utanför sig själv. Få presidentkandidater har nog talat mer illa om USA än vad Trump har gjort; i en intervju jämställde han rentav USA:s agerande med Putinregimens. Någon amerikansk idé, någon föreställning om ideal och principer, har inte förmärkts i hans kampanj. Vad gemenskapen då ska samlas omkring är nu som förr oklart.
Som valrörelsen har utkämpats har dessutom gränserna för accepterat beteende förskjutits långt bortom det tidigare tänkbara. När Trumps politik fallerar, vilket den ofrånkomligen kommer att göra, är därför det troligaste en ännu starkare dos av populismen: mer oförmåga att hantera åsiktsskillnader, mer konspirationsteorier och mer polarisering. En stor skada är redan skedd men det kan bli ännu värre.