Inga experiment! Så löd de tyska kristdemokraternas slogan i valet i Västtyskland 1957, och så skulle förbundskansler Angela Merkels budskap i den pågående valrörelsen kunna sammanfattas. Kontinuitet och pålitlighet är CDU:s erbjudande till väljarna.
Och det räcker långt, av opinionsmätningarna att döma. Kristdemokraterna och Socialdemokraterna hade under en kort period i våras nästan lika stort stöd, men CDU har sedan dess återgått till en betryggande ledning. Enligt opinionsinstitutet Allensbach avser 39,5 procent av väljarna att rösta på CDU, mot 24 procent för socialdemokratiska SPD. Samtidigt har det liberala FDP, CDU:s tidigare koalitionspartner, gjort en comeback efter valet 2013 då partiet åkte ur förbundsdagen. Tillsammans är CDU och FDP bara några procentenheter från att tillsammans ha en majoritet i opinionsmätningarna.
Det är egentligen en ganska häpnadsväckande utveckling. För inte så länge sedan var Merkel utdömd av kommentatorerna såsom idélös och energifattig. Hennes hantering av flyktingkrisen hade därtill rubbat förtroendet hos många väljare, skapat en öppning åt invandringskritiska Alternativ für Deutschland och bidragit till en öppen splittring inom den kristdemokratiska unionen. Nu går hon av allt att döma mot ännu en seger och ännu en mandatperiod som Tysklands förbundskansler.
Viss hjälp, för att inte säga stor hjälp, har Merkel haft av oppositionens oförmåga att bilda ett alternativ. Socialdemokraterna, som både är huvudoppositionen och ”juniorpartners” i regeringen, har trots ledarskifte inte lyckats finna några angreppspunkter. Den nye ledaren, Europaparlamentets tidigare talman Martin Schultz, lyckades inte leva upp till de förväntningar som inledningsvis noterades i höga opinionssiffror.
Det tema som Schultz har fastnat för, rättvisa, har dessutom ett stort problem. Mycket av de upplevda orättvisorna går nämligen tillbaka på Agenda 2010, en serie arbetsmarknadsreformer som genomfördes av Merkels företrädare som förbundskansler Gerhard Schröder i början av 2000-talet. Att Schröder var socialdemokrat har inte hindrat Merkel från att tala uppskattande om reformerna och betona kontinuiteten även vad avser dem. Ett egendomligt läge här därmed inträtt där kristdemokratiska företrädare försvarar socialdemokratisk politik mot kritik från socialdemokratiskt håll.
Men Merkel erbjuder inte bara kontinuitet. Hennes tid vid makten har i lika hög grad präglats av tämligen plötsliga kursändringar – om minimilön, vägavgifter för personbilar och samkönade äktenskap till exempel. Kritiker må hävda att denna så kallade asymmetriska demobilisering, där oppositionens angreppspunkter undan för undan elimineras genom att politiken anammas, är kortsiktig och i längden urholkar både parti och demokrati. Medlemmarnas engagemang riskerar att avta om det partiet står för idag kan ändras till motsatsen imorgon, sägs det bland annat. Men det är i så fall en kortsiktighet som har lagt grunden till ett maktinnehav vars varaktighet saknar motstycke i samtiden.