President Donald Trump har onekligen fört upp frågorna om Natos sätt att fungera högt på dagordningen – men hans sätt att driva dem riskerar snarast att försvaga atlantpakten.
Först var Nato överspelat, obsolet. Sedan var det en öppen fråga huruvida åtagandena om ömsesidigt försvar verkligen var några åtaganden. Och nu har ett slags offentlig förödmjukelseprocess tagit vid där enskilda medlemsländer kritiseras för att stå i skuld till Nato. Allt inom loppet av ett par månader. Med Donald Trump har, trots att inga beslut ännu har fattats, onekligen klimatet inom Nato förändrats.
Särskilt dramatisk blir förändringen i Tyskland, ett land som enligt presidenten är skyldigt Nato ”enorma summor” för sin säkerhet. Uppgifterna om att Trump skulle ha överlämnat en faktura på det saknade beloppet till Merkel när de möttes i Washington dementeras visserligen från officiellt tyskt håll. Men presidentens krav på att även Tyskland ska satsa två procent av BNP på försvaret, i linje med vad Natoländerna har förbundit sig att göra, kommer att spela en stor roll i den tyska valrörelse som nu har börjat.
Tyskland är både det rikaste europeiska medlemslandet och ett av medlemsländerna som idag är längst ifrån tvåprocentsnivån. Med 1,2 procent av BNP satsar Tyskland relativt sett mindre på försvar än både Storbritannien och Frankrike, men också mindre än Grekland. Å andra sidan är den tyska försvarsbudgeten i absoluta tal nästan lika stor som Frankrikes och inte alltför avlägsen Storbritanniens. Att uppnå tvåprocentsmålet – nästan en fördubbling – skulle innebära en ökning med 23 miljarder euro från förra årets nivå.
Kravet sammanfaller dock med att den tyska socialdemokratin har fått förnyat självförtroende och samtidigt söker efter sätt att distansera sig från regeringskollegorna i CDU. En bättre konfliktlinje än försvarsutgifterna kan knappast tänkas. Upprustning är inget positivt laddat begrepp, allra minst om den bedrivs efter krav från en president som ytterst få tyskar har förtroende för. Försvarsutgifterna kan dessutom ställas mot andra, för socialdemokrater mer angelägna, behov – den nye förbundskanslerkandidaten Martin Schulz driver framför allt rättvisefrågor energiskt. Erfarenheten talar också för ett starkt socialdemokratiskt motstånd mot snabb höjning av försvarsanslagen. Man minns att Gerhard Schröder vann valet 2002 efter att, som Angela Merkel efteråt uttryckte det, ha dragit in frågor om internationell säkerhet – i klartext nej till Irakkriget – i valrörelsen.
För dagens ledande partiföreträdare, Martin Schulz och utrikesministern Sigmar Gabriel, ”är kampen mot högre försvarsutgifter en symbol för motståndet mot en amerikansk president som injagar skräck inte enbart i socialdemokrater”, skriver tidskriften Der Spiegel.
Så jämnt som valet enligt opinionsundersökningarna blir – CDU har enligt de senaste opinionsmätningarna ett övertag på ett fåtal procentenheter – kan försvarsfrågan bli utslagsgivande. Och resultatet blir då rakt motsatt det som Trump har velat uppnå.
Fristående utrikesdebattör och ledarskribent på Barometern-OT