När läste eller hörde ni senast om konflikten kring området Nagorno-Karabach som länderna Armenien och Azerbajdzjan strider om?
Rätt länge sedan gissar jag. Konflikten, som fortfarande är olöst, har pågått i 25 år. I kriget 1994 dödades 30 000 människor. Det mänskliga lidandet har varit obeskrivligt. Bara för något år sedan blossade kriget upp igen. Ändå har svenska media slutat intressera sig för konflikten.
Institute for Security and Development Policy (ISDP) i Nacka ordnade nyligen ett seminarium kring den olösta konflikten. Svante Cornell, direktör för ISDP, säger att den segslitna frågan om till vilket land området Nagorno-Karabach tillhör fortfarande är ett hot mot den internationella säkerheten.
Armenien, som med historiska rötter säger sig äga Nagorno-Karabach med runt 17 procent av Azerbajdzjans yta, vill införliva området. Nagorno-Karabach har genom en folkomröstning förklarat sig självständigt. Men inget land – inte heller Armenien – har erkänt den självständigheten. Militära kontrollen av området sköts av armeniska styrkor och självförsvarsstyrkor. FN anser att Nagorno-Karabach är en del av Azerbajdzjan.
I april i fjol utbröt nya oroligheter mellan Armenien och Azerbajdzjan.
Svante Cornell tycker att det internationella samfundet – Ryssland, USA, Turkiet, Iran och EU-länderna – underskattar riskerna med en storkonflikt. EU har sagt sig vilja ingripa först om en framförhandlad lösning finns. I början av 1990-talet, då striderna var som hårdast, bildade internationella säkerhetsorganisationen OSSE den så kallade Minskprocessen med alla inblandade parter. Samtalen ingav förhoppningar. Förre biträdande FN-chefen Jan Eliasson var under en period medlare i samtalen.
Under sin tid försökte president Obama också få till stånd ett avtal mellan Turkiet och Armenien – ett avtal utan att nämna Nagorno-Karabach. Det avtalet fick ingen legitimitet.
– Det stora problemet i dag är att ingen av parterna verkar vilja lösa konflikten. Alla sitter i båten och avvaktar. Och Ryssland verkar inte heller vilja blanda sig i konflikten. De säljer vapen billigt till Armenien och dyrare till Azerbajdzjan, fortsätter Svante Cornell.
Tiden talar enligt vissa experter för Azerbajdzjan. Deras styre gillas av ryssarna. Deras ekonomi och befolkningsutveckling går åt rätt. Armenien kämpar mot krympande befolkning. Ett nytt krig skulle få allvarliga konsekvenser. Nagorno-Karabach har stora olje- och gasfyndigheter.
En upptrappning av konflikten från Azerbajdzjans sida kan vara enda vägen att ändra på status quo-läget. Och som sagt Ryssland ligger lågt. Parterna vet hur de skall tala med ryssarna och de vet att USA ligger långt bort och att EU inte verkar bry sig.
Så vad återstår? Kanske en modifierad så kallad Ålandsmodell, en kompromiss där alla parter får något med utgångspunkt i hur konflikten om Åland mellan Finland och Sverige löstes 1922.
Mer realistiskt vore det givetvis om OSSE:s Minskprocess kunde förhandla fram en lösning.