Slut på en relation som inleddes 1973? För ett år sedan trodde få att det skulle gå så här illa. Efter det brittiska parlamentsvalet 8 juni får vi se om det blir – värre. För britterna, för EU, för oss.
Att det skulle bli bättre finns knappast anledning att vänta sig.
Ty vilka problem blir lättare att lösa med britterna utanför EU? Terrorismen? Flykten från Afrika och Mellanöstern? Klimatförändringen? Utmaningen från Ryssland och Kina?
Sedan 52 procent av britterna 23 juni i fjol röstade för att lämna Europasamarbetet har relationen mellan EU och Storbritannien ägnats åtskilligt önsketänkande, i olika läger.
Sverige och alla andra som länge i Storbritannien sett ett föredöme kunde hoppas att britterna skulle ta sitt förnuft till fånga. Skulle inte parlamentet, där ett klart flertal ville stanna i EU, och som svartsjukt brukar bevaka sin makt, säga stopp och belägg?
Men stannasidan saknade ledare och stridsmoral. Den nya premiärministern Theresa May, som själv röstat för att stanna kvar, övertygade sig själv om nödvändigheten av motsatsen.
Den konservativa tidskriften The Spectator skrev för en tid sedan att en stor fördel med det brittiska valsystemet är förmågan att bringa politiken i samklang med folkviljan.
Folkviljan har blivit klart EU-negativ. Inemot 70 procent av britterna skulle nu se utträde som önskvärt eller oundvikligt.
Den brittiska ansökan om utträde inlämnades 29 mars. Sedan utlyste May nyval till 8 juni. Hon sa att hon ville sätta en tjurig opposition på plats. Hennes egentliga motiv kan vara att få in fler konservativa parlamentsledamöter trogna just hennes person, för att få tyst på sina egna EU-hatare och kunna kompromissa.
Att May stärks i valet ses närmast som en självklarhet. Oppositionspartiet Labour befinner sig ju i kaos. I Brexitfrågan driver det som vrakgods.
Liberaldemokraterna, positiva till EU, ligger på futtiga 10 procent, långt under vad stannasidan fick i fjol. Och rabiata EU-hatarna i Ukip har rasat. Ett tecken på att Brexit för väljarna nu blivit normen, att genomdrivas av Theresa May.
Valet har därmed kommit att handla om annat än Brexit: vård, skola, omsorg. Här är Mays parti utsatt, efter flera år av åtstramningar. May tycks ha insett risken eftersom valmanifestet innebar en rejäl vänstersväng. Men det finns blottor, som ger spendersamma Labour hopp.
Valmanifestet är enligt May ”ett porträtt av det slags land jag vill att denna nation ska vara efter Brexit, när vi lägger ut vår egen kurs i världen.”
Egen kurs, jaha. Den lär påverkas minst lika mycket av globala vindar som av britternas egna önskningar.
Men övriga EU måste ändå hoppas att May vinner valet övertygande. En svag regering i London gör allt etter värre.