Den 24 september väljer tyskarna en ny förbundsdag. Valrörelsen har precis kommit igång på allvar. Den handlar om vem som tar vem i jakten på majoritet. Sannolikt gör resultatet det möjligt för kristdemokraten Angela Merkel att för fjärde gången leda en koalitionsregering.
Merkel har passerat toppen på sin popularitetskurva, men ingen annan tysk politiker är i samma klass som hon, av den brittiska tidskriften Economist kallad ”den oundgängliga europén”. När Merkel och Frankrikes president Emanuel Macron samtalar informellt i telefon använder de engelska. På detta område fortsätter alltså Storbritannien att ge ett positivt bidrag till EU-samarbetet.
Merkel-Macron är dess radarpar. Deras samverkan är nödvändig för att det ska bli något av EU, nu när Sydeuropa, Storbritannien och en rad länder mellan Östersjön och Svarta havet mest krånglar. För att inte tala om Ryssland, Mellanöstern, USA, Kina, Afrika…
Merkel är barnlös, men har kallats ”Mutti”, mamma. Förklaring? Hennes moderliga sätt att lösa problem i den politiska familjen. Hon höjer inte rösten och ger bråkstakare tid att lugna ner sig. Merkel desarmerar riskabla sakfrågor och ger utmanare tid att göra bort sig.
”Visst, positionen ger mig ett visst inflytande.” Det är ungefär så långt hon själv går när hon får frågan om hur det känns att vara Europas mäktigaste politiker. Merkel vill inte, och kan heller inte uppträda som ”stark kvinna” och med hela handen peka ut riktningen för sitt land, och för EU.
Detta är också inställningen i Tyskland, och alla vettiga människor bör vara tacksamma för att det förhåller sig på det sättet.
Merkel behöver alltså bundsförvanter i andra länder. Motståndare har hon så det räcker. Viktor Orban, vid makten i Ungern sedan 2010, självutnämnd ”illiberal demokrat”, tycker att Ryssland, Kina och Turkiet är modeller värda att ta efter. Sedan 2015 har han en bundsförvant i Polens starke man Jaroslaw Kaczynski. De har utlovat att genomföra en ”kulturell kontrarevolution” i EU.
I handling visar de vad detta innebär. Att tysta massmedier, omvandla public service till språkrör för regimen och göra rättsväsendet till dess hjälpgumma.
Deras relation till Tyskland handlar alltså inte bara om oenighet i sakfrågor, utan om en kollision mellan olika sätt att se på politik. Därmed skadas det förtroende som är EU-samarbetets livsnerv.
I flera år har politiker i Sydeuropa framställt Merkel som orsak till deras i huvudsak självförvållade ekonomiska problem. På hennes bord hamnar nu också det plågsamma brittiska uttåget och den illvilja mot EU:s värderingar som odlas på sina håll bland nynationalister i väst och öst.
Som sagt, Merkel behöver bundsförvanter. Hon och Macron kan inte själva dra lasset, även om de förmår hävda sig på hemmaplan.
Vem vill vara med Merkel och Macron? Vad gör de mindre medlemsländerna när det som länge tagits för givet är hotat?