Makthavarmötet i hansestaden Visby i all ära, men det är i en annan hansestad som veckans riktiga makthavarmöte äger rum: Hamburg. Hit har G20-mötet, som samlar världens största ekonomier, förlagts just med hänvisning till stadens stolta tradition av handel och internationell öppenhet.
Lika intressant som mötet och de personkontakter som äger rum där – mellan Donald Trump och Vladimir Putin, inte minst – är dock vilka frågor ordförandelandet Tyskland har prioriterat. Förbundskansler Angela Merkel har för första gången i G20-sammanhang gjort Afrika till en huvudfråga. ”Världens positiva utveckling kommer inte att fungera, om inte alla kontinenter deltar i den”, sa Merkel vid ett möte med afrikanska stats- och regeringschefer i Berlin inför Hamburgmötet. Merkel vill mobilisera G20-medlemmarna till investeringar i reformorienterade afrikanska länder, i förhoppningen om att även privata investeringar kommer att följa. Merkelplanen för Afrika har liknats vid Marshallplanen, det amerikanska återuppbyggnadsprogrammet för Europa.
Det finns dock något mer än allmän omsorg om Afrika och världsekonomins utveckling i detta. Investeringar i Afrika är enligt Merkel också uttryckligen ett sätt att bekämpa flyktorsaker och människosmuggling.
Ur detta perspektiv kan Merkelplanen ses som ett försök till en mer långsiktig europeisk migrationspolitik, en förnyelse vars nödvändighet knappast kan betvivlas. De hittillsvarande ansträngningarna, som har kretsat kring en jämnare ansvarsfördelning inom Europa och mer repressiva åtgärder vid de yttre gränserna, har måhända skapat en större känsla av kontroll över situationen än vad som fanns 2015. Men problemen är i grunden de samma. Bara i år har över 2 000 personer dött på den så kallade centrala Medelhavsrutten som går genom Libyen, samtidigt som smugglingsekonomin blomstrar.
De som använder smugglarnas tjänster är en komplex skara. Inget hemland dominerar när det gäller årets anlända. Bara 8,1 procent har kommit från Syrien, till exempel. De tre vanligaste ursprungsländerna är Guinea, Nigeria och Elfenbenskusten – men ändå står de tillsammans bara för omkring 30 procent.
Det rör sig med andra ord om en stor och utbredd desperation, som kommer till uttryck i en mycket stark riskbenägenhet. Det rör sig också om en desperation som paradoxalt nog förenas med vissa ekonomiska möjligheter. Bara att komma till Libyen kan enligt FN:s flyktingorgan UNHCR kosta omkring 5 000 dollar.
Och det rör sig, för Europas del, om en situation som inte går att hantera med nuvarande metoder och modeller. Merkelplanen är inte uttömmande men den är med god marginal det mest ambitiösa som har föreslagits när det kommer till långsiktiga lösningar på den europeiska migrationsutmaningen. Den befäster dessutom, i synnerhet när den ställs mot de projekt som andra tongivande G20-ledare driver, Merkel själv som den främsta företrädaren för en globalisering som tjänar alla.