Det brittiska valet blev en parad av felbedömningar. Det blev också en påminnelse om hur snabbt allt som kan tyckas vara hundraprocentiga vissheter plötsligt kan framstå som oklart och oförutsägbart.
Det som skulle ha blivit en promenadseger i valet för premiärminister Theresa May förvandlades på kort tid till något betydligt mer komplicerat. En hopplös motkandidat fick plötsligt gehör för sina idéer, de styrande konservativa tvingades ta tillbaka delar av sitt valmanifest och Theresa May själv framstod som allt mindre ”stark och stabil” när terrorister upprepade gånger slog till mot oskyldiga.
Den konservativa valrörelsen kan nog rentav komma att användas som exempel på hur en valrörelse inte ska bedrivas. Till att börja med var det aldrig klart varför valet alls behövde utlysas – Torypartiet har en liten men dock egen majoritet i det brittiska parlamentet. Visst kunde det finnas en frestelse att genomföra ett nytt val när det konkurrerande Labourpartiet uppenbarligen var som svagast, men en sådan kalkyl är väljarna ganska främmande.
Sedan följde misstagen i snabb takt. De konservativas valrörelse koncentrerades omkring Theresa May som person snarare än omkring partiet eller partiets idéer, vilket fick till följd att tvivel omkring hennes person direkt återverkade på opinionsläget. För att motivera de egna väljarna att engagera sig i denna annars till synes på förhand avgjorda valrörelse, krävdes också att hotet från Labourledaren Jeremy Corbyn tonades upp. I konservativt valmaterial stod att ”i dessa dagar av överraskande valresultat och global osäkerhet kan ingen vara säker på vem som kommer att vinna”. Slutsats? ”Visst måste det därför vara bättre att undvika kaoset för att vara på den säkra sidan, för om det inträffar kommer vi alla att få betala för det.” På detta vis gjordes dock Corbyn, som på egen hand har gjort mer för att försvaga sin parti än de konservativa har åstadkommit på mycket länge, till en seriös motståndare.
Det kanske största misstaget var dock att ta initiativ till en ny valrörelse om Brexit. Motiveringen till att detta val behövdes var att Theresa May behövde ett starkt mandat för att kunna förhandla med övriga EU om Storbritanniens stundande utträde. Brexit skulle enligt den konservativa taktiken vara en av huvudfrågorna i valet, inte minst för att Labour har haft så svårt att finna en tydlig linje i frågan.
Men man glömde väljarna. De brittiska väljarna har påfallande snabbt vant sig vid tanken på att Storbritanniens framtid finns utanför EU. Andra frågor – om säkerhet, välfärdstjänster och livschanser – väger tyngre för dem.
Att då från politiskt håll initiera en debatt om vilket slags Brexit Storbritannien behöver, en fråga som ja-röstarna i folkomröstningen aldrig behövde ta ställning till, kunde inte sluta väl.
En del av problemen för de konservativa i valrörelsen uppstod till följd av händelser som ingen hade kunnat förutse. Men de flesta var direkta följder av ledningens egna felbedömningar.