I år är det 150 år sedan fältmarskalken och presidenten Gustaf Mannerheim föddes och 100 år sedan Finland äntligen fick sin självständighet. Det är därför synnerligen viktigt för oss i grannlandet Sverige, som dessutom i mer än 600 år bildade gemensamt rike med Finland, att uppmärksamma och lära oss om Finlands insatser efter självständigheten.
Gustaf Mannerheim, med svenska som modersmål och lite skrala kunskaper i finska, är portalgestalten i skapandet av det självständiga Finland. Historien tvingade på 25 år in landet i fyra krig. Mannerheim, som fram till 1917 var rysk generallöjtnant, utsågs till överbefälhavare i alla fyra krigen.
Historien är gastkramande och ställer de flesta kriminalromaner i skuggan. Här finner vi det lilla landet, klämt mellan Hitler och Stalin, i kamp för sin existens. Och det lilla landet lyckades till omvärldens förvåning och beundran klara sin självständighet. Det faktum att på egen hand 1939–1945 kunna stå emot en hänsynslös diktator, läs Stalin, gav hopp åt en hel värld under en mörk tid.
Pensionerade diplomaten Dag Sebastian Ahlander, generalkonsul i S:t Petersburg 1989–1992, har skrivit en mycket läsvärd bok om Mannerheim och Finlands första decennier som självständig nation med titeln Gustaf Mannerheim, utgiven av Historiska Media. Boken borde läsas av alla unga och äldre med intresse för historia och politik. Ahlander skriver själv att skälet till att han skrivit boken är ett försök överbrygga de okunskaper som nya generationer har om grannlandet Finland.
Här bara ett exempel på finsk motståndsvilja: Under vinterkriget 1939–1940 kom första ryska anfallsvågen på Karelska näset. Ett tusen ryska stridsvagnar bröt fram. I luften fanns 800 flygplan. Bakom dem vällde de första infanteridivisionerna med cirka 140 000 ryssar fram emot de 13 000 finländare och 96 flygplan som försvarade främsta linjen. Längs gränsen mot Finland hade Stalin mobiliserat 30 divisioner med runt 500 000 man. Fullt mobiliserat uppgick det finländska försvaret till nära 300 000 man (!).
Finska soldater sade ofta ”vi har Gud och Mannerheim. Ryssarna har ingen”.
En opinionsundersökning visar att finländare i dag betraktar Mannerheim som landets främste hjälte. Men efterkrigshistorien visar enligt Dag Sebastian Ahlander att politiska ledningen, läs president Kekkonen, i nästan 40 år förminskade Mannerheims insatser. Det var först med president Koivisto på 1980-talet (han gick bort nu under våren), som Mannerheims insatser erkändes.
Tillgång till arkiv ledde till en större medvetenhet om vad som hände särskilt under andra världskriget. Men även i dag finns skeptiker. Förre diplomaten och historikern Juhani Suomi menade i en historisk tillbakablick att Mannerheim var ”feg och obeslutsam”. Det tyckte inte på sin tid Hitler, Churchill och Stalin. Det sägs att Mannerheims militära bedrifter än i dag är föremål för beundran och studier vid utländska militära akademier.
Mannerheim var inte bara en skicklig militär. Han älskade också god mat och dryck. På restaurang Savoy i Helsingfors hade han ett stående bord längst in i lokalen. Där åt han sin vorsmack, en tallrik med fyllig lammfärsröra, och till det drack han både en och två snapsar s k Marskin Ryyppy. Enligt militärhögkvarterets traditioner i Sankt Michel måste den vara ”väl avkyld i ett till brädden fyllt snapsglas”. Så hedras fortfarande Mannerheim i både Finland och Sverige.