I valet 1956 vann Frankrikes Stalinkramande kommunister och Pierre Poujades av antisemitism fläckade småborgerliga protestparti tillsammans 37 procent av rösterna. En plats gick till en ung Jean-Marie Le Pen, sedan grundare av Nationella fronten.
I det franska presidentvalet 7 maj fick Le Pens dotter Marine 34 procent. I mars var hon i Moskva och hyllades av president Putin som företrädare för en ny stark kraft i Europa. Eller, för Frankrikes vidkommande, alltså en gammal stark kraft.
Nu liksom för 60 år sedan, när överheten uppfattas som oförmögen att lösa samhällets problem, röstar många franska väljare på personer som skulle föra landet rakt i fördärvet om de vann makten.
Tillräckligt många stödde visserligen den sympatiske Emmanuel Macron, för att motivera optimism. Men det dröjer innan man vet om han blir stark nog att reformera sitt land, så att självbilden av en stor nation med ett särskilt uppdrag kan få ett konkret innehåll.
Det klarnar efter den andra och avgörande omgången i valet till nationalförsamlingen 18 juni. Risken är dock alltjämt att Macron, 39, blir inte bara den yngsta av femte republikens presidenter, utan även den svagaste.
Frankrike har haft republik i omgångar sedan revolutionen 1789. Den senaste, den femte, tillkom 1958, när regeringen i Paris gav upp inför hotet om att krisen i Algeriet skulle utvecklas till inbördeskrig.
Charles de Gaulle, hjälten från andra världskriget, kallades in som räddare och gav landet en ny författning. Den gör presidenten till det demokratiska Europas starkaste statschef – såvida han/hon även kan vara säker på stöd i nationalförsamlingen. Det har inte alltid varit fallet.
Valsystemet är hårt mot partier i mitten, där Macron efter åren som socialist (till namnet) befinner sig. Det är bara en gång, 1974, med Giscard d’Estaing, som Frankrike valt en president utan tydlig höger- eller vänsterstämpel. Och då hade Giscard bakom sig ett väl etablerat parti. Till skillnad från nu Macron.
Alla presidenter och regeringar sedan 70-talet har misslyckats med att skapa ett trovärdigt ekonomiskt underlag för den position Frankrike vill ha i Europa och världen. På 60-talet kunde de Gaulle stänga dörren till EU för britterna, med deras dåliga ekonomi som ett argument. Då växte Frankrike med sex procent om året. Nu en procent.
I 40 år har franska staten gått med underskott, trots höga skatter. Arbetslösheten ligger på tio procent, bland unga på 20 procent. Aldrig har så många unga lämnat skolan utan att kunna läsa, skriva och räkna.
Fransk samhällsdebatt vältrar sig i dystra prognoser, landets oförmåga oavsett regering att genomföra reformer andra EU-länder klarat av.
Macron har stora ambitioner, men det som betytt mest för franska väljare och Frankrikes partners i EU är att Macron inte var Marine Pen. Positiva förväntningar på honom blandas därför med reservationer. God vilja räcker ju inte.