Frågan om turkiskt medlemskap i EU lever – åtminstone så pass mycket att man kan diskutera om det är dags att avsluta förhandlingarna. Det är en av de få överraskningarna som har framkommit i den tyska valrörelsen hittills. Den socialdemokratiske utmanaren Martin Schultz lovade i tv-debatten med Angela Merkel att han som förbundskansler skulle avbryta medlemskapsförhandlingen med Turkiet.
Den första överraskningen är att Schultz, som i denna enda tv-sända duell var tvungen att lyfta fram skillnaderna mellan kandidaterna, valde att positionera sig visavi Merkel på just detta sätt. Tidigare har det varit socialdemokratiska SPD som har varit sympatiskt inställt till turkiskt medlemskap, medan Merkel aldrig har varit särskilt entusiastisk till tanken på Turkiet i EU (vilket hon också påpekade). Men som oppositionspolitiker har Schultz också den fördelen att han kan tala klarspråk utan att behöva bekymra sig över konsekvenserna i detta skede – till exempel att det uppstår en strid inom EU om synen på Turkiet, en strid som Erdogan sedan kan exploatera. Och det finns helt klart en irritation över Turkiet i Tyskland som Schultz knöt an till.
Den andra, och kanske större, överraskningen är att det överhuvudtaget finns någon förhandling att avsluta. Trenden i Turkiet har under flera år varit att avståndet till de krav som ställs för EU-medlemskap – rättssäkerhet och pressfrihet till exempel – har ökat snarare än minskat. Efterspelet till den misslyckade militärkuppen förra året har om något bekräftat föraningarna.
I den allmänna europeiska opinionen finns heller inget stöd för turkiskt medlemskap: enligt en undersökning i våras är 77 procent av EU-medborgarna emot medlemskap för Turkiet, och inte ens i Spanien där stödet var störst fanns någon majoritet för förslaget. Manfred Weber, den tyske ledaren för den kristdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, har sagt: ”Efter allt som har hänt, kan vi inte fortsätta.”
Men ändå fortsätter det. Hittills har visserligen bara ett så kallat kapitel i medlemskapsförhandlingen klarats av, men många är öppna. Medlemsländerna har efter de hårda tagen mot oppositionen och införandet av ny konstitution visserligen sagt att inga fler kapitel ska öppnas, men samtidigt valt att inte frysa eller avsluta förhandlingarna. Så sent som i juli sa EU:s utrikeskommissionär att Turkiet ”uppenbart är och förblir ett kandidatland”.
Så det är ett märkligt sakernas tillstånd, där ett Turkiet under alltmer aggressiv ledning fortsatt förhandlar om att gå med i en union vars ideal och principer är helt andra än dem som nu tycks vara vägledande i Turkiet. Det är samtidigt en union vars medborgare är ganska tydligt emot medlemskapet och vars politiska företrädare som bäst försöker hantera ett medlemslands utträde och ett par andra medlemsländernas utveckling i riktning bort från europeiska ideal.
Det är med andra ord en förhandling som saknar uppenbar positiv dynamik – men som det samtidigt tycks ha investerats alltför mycket i från båda sidor för att den rakt av ska få kallas ett misslyckande.