Valet i Nederländerna följdes noggrant i hela Europa – men vad har hänt sedan dess? Sedan valdagen den 15 mars har intresset för holländsk politik minskat drastiskt, och det är beklagligt. För lika klart som valresultatet signalerade att högerpopulisten Geert Wilders inte var någon europeisk Donald Trump när det kommer till väljarstöd, lika oklart blev det vilken sorts koalition som kunde bildas utifrån mandatfördelningen. Trots utdragna förhandlingar har ännu ingen ny regering tillsatts.
Detta betyder inte att ingenting har hänt, utan snarare att de regeringsbildningsförsök som har gjorts har misslyckats. Den före detta folkhälsoministern Edith Schippers som har lett förhandlingarna har hoppat av uppdraget efter två misslyckade rundor. Diskussionerna ska nu istället ledas av den 75-årige Herman Tjeenk Willink.
Tillsvidare styrs Nederländerna av en övergångsregering, och så ser det ut att kunna fortsätta. I sin avslutande rapport skriver Schippers att det finns invändningar mot alla tänkbara koalitioner. Det socialliberala partiet D66 och kristdemokratiska Christen Unie är exempelvis båda aktuella som regeringspartier, men har sinsemellan helt olika syn på dödshjälp. Ett samarbete mellan D66, det andra kristdemokratiska partiet CDA och liberala VVD skulle möjligen kunna fungera sakpolitiskt – men då finns inte mandaten för en majoritetsregering.
Inför detta hot varnade redan Schippers de regeringsaktuella partierna för att de måste lämna sina ”bekvämlighetszoner” och närma sig varandra. ”Det kommer inte att bli enkelt, men det är nödvändigt”, sa hon. Ännu så länge är det inte aktuellt att blanda in Geert Wilders och Frihetspartiet, men fortsätter dödläget kan möjligen också den situationen förändras. Det högerpopulistiska partiet är trots allt näst störst i andra kammaren.
Att det tar tid att bilda regering är ingen nyhet i Nederländerna. 1977 tog det hela 208 dagar. Men årets val utmärkte sig därigenom att de historiskt sett dominerande partierna krympte till oigenkännlighet. Både det socialdemokratiska PvdA – som eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem, nuvarande finansministern, tillhör – och kristdemokratiska CDA gjorde dåligt ifrån sig i valet. PvdA fick knappt 600 000 röster, mindre än hälften av vad de har fått i något tidigare val. Också valets vinnare VVD fick ett svagt stöd: det liberala partiet är i fråga om mandat näst minst av alla partier som någonsin har varit störst i andra kammaren.
Om det fanns en viss lättnad i Europa över att den ”patriotiska vår” som Wilders hade förutspått hindrades, för att sedan definitivt komma av sig i Frankrike, borde det samtidigt finnas en viss oro över hur alternativet utvecklas. En regering som på grund av inre motsättningar är oförmögen att ta initiativ kommer om något att stärka populisternas ställning i nästa val. En regering, å andra sidan, där partier tvingas gå med på motsatsen till de ståndpunkter de gick till val på kommer att innebära en ordentlig påfrestning för väljarnas tillit till demokratin. Oavsett hur den holländska regeringsbildningen faller ut, finns det skäl att följa den noga.