Flyktingöverenskommelsen med Turkiet har bidragit till att inflödet till EU har minskat dramatiskt. Går det att sluta liknande avtal med andra länder? Maltas premiärminister Joseph Muscat inte bara hoppas det, utan bedömer det som absolut nödvändigt. ”Om inte kärnan i Turkietöverenskommelsen upprepas i centrala Medelhavsområdet kommer Europa att stå inför en stor migrationskris”, sa han i ett tal i Europaparlamentet nyligen. ”Jag kan inte se att enskilda medlemsstater skulle kunna hantera eller absorbera denna nya våg.” Migrationsutmaningen skulle, om den inte hanteras, sätta innehållet i EU:s grundläggande principer på spel.
Eftersom Malta är ordförande i EU:s ministerråd under första halvåret 2017, är Muscats bedömningar och strävanden inte utan intresse. När EU-ledarna samlas till toppmöte i Malta i februari kommer migrationsfrågan att vara en av de viktigaste och mötet kommer att gå ”rakt på sak” enligt Muscat. Smugglarnas affärsmodell måste brytas och ett tydligt politiskt budskap sändas.
Lika enkel som idén om upprepad framgång är i teorin, lika komplicerad blir den i praktiken. Det land det framför allt handlar om, det land där 90 procent av båtmigranterna anträder sin resa, kunde knappast vara mer olikt Turkiet. Libyen är i sönderfall sedan Gaddafiregimen störtades och har en tid haft konkurrerande regeringar. Även om det finns en part att sluta avtal med är dess förmåga att leva upp till förpliktelserna inte fullständig.
Olika är också migranternas sammansättning, ursprung och skäl att söka sig över havet. Överenskommelsen med Turkiet berörde främst flyktingar från Syrien, men bland de närmare 200 000 migranter som har kommit till Italien sedan 1 januari 2016 är bilden mer sammansatt. Var femte kommer från Nigeria; i övrigt finns inget stort ursprungsland. Färre än hälften skulle enligt en statistisk sannolikhetsbedömning ha rätt till skydd i EU.
Respekt för grundläggande rättigheter saknas också i Libyen. Förhållandena i landets centra för internering av irreguljära migranter är omvittnat fruktansvärda. Ändå är det sannolikt där många av de migranter som förs tillbaka från sina försök att ta sig till Europa med båt skulle hamna. ”Det skulle vara omoraliskt av EU att driva en politik som sannolikt kommer att leda till ökade människorättskränkningar”, skriver Mattia Toaldo vid tankesmedjan European Council on Foreign Affairs.
Men frågan är om inte den största utmaningen för EU ur politiskt perspektiv är en annan, nämligen att enas om vad som ska erbjudas istället för smugglarnas båtar. Om EU lyckas komma överens med Libyen, sade Muscat, ska unionen såsom union ordna säkra vägar och humanitära korridorer där asylsökande ska kunna ta sig till Europa på ett säkert sätt. Med tanke på hur fördelningen har fungerat hittills, och vilka politiska partier som just nu är på frammarsch i Europa, framstår det som osannolikt att denna andra del av överenskommelsen skulle komma till stånd.