Sedan många år är ett gott förhållande mellan Berlin och Moskva något som gynnat och uppskattats av folken i omgivningen. Men det finns undantag.
Strax innan han avgick som förbundskansler 2005 skrev Gerhard Schröder, socialdemokrat, på avtalet med Ryssland om gasledningen Nord Stream från Viborg i Ryssland till Greifswald på tyska Östersjökusten.
Ingen svensk regering har gillat projektet. Balter och polacker har varit starkt kritiska, och även tjecker, slovaker och ungrare är emot. De ser Nord Stream som ett ekonomiskt-politiskt hot. Projektet och väcker liv i obehagliga minnen om vad tysk-ryskt samarbete tidigare betytt för deras länder.
2018 är det tänkt med byggstart för en ny ledning, parallell med den som invigdes 2011 under fröjd och gamman, i närvaro av bland andra förbundskansler Merkel och dåvarande ryske presidenten Medvedev.
Det var andra tider, före ockupationen av Krim och kriget i östra Ukraina.
Merkel betonade i sitt invigningstal att Nord Stream var ett uttryck för viljan till långsiktigt samarbete.
Och där ligger en förklaring till att Tyskland hållit fast vid Nord Stream, trots alla protester, också från EU-kommissionen. Den tycker att projektet undergräver EU:s gemensamma energipolitik, vilken söker minska beroendet av rysk energi.
Men för Berlin är Nord Stream en fortsättning på den framgångsrika ”Ostpolitik” som inleddes på 1960-talet under socialdemokraten Willy Brandt, först tysk utrikesminister och sedan regeringschef. Hans vilja till försoning stötte inledningsvis på motstånd från konservativt, kristdemokratiskt håll, men kom snart att omfattas av hela det politiska etablissemanget.
Det tyska näringslivet ställde upp med både kompetens och entusiasm.
Moskva köpte, då som nu, en bred palett av maskiner, fordon, kemiska produkter och livsmedel, och betalade med framför allt energi. Och så har det förblivit.
Tyska näringslivet har kritiserat sanktionerna sedan 2014, men med undantag för yttern till vänster och höger står politikerna fast. Sanktionerna skärptes för bara några veckor sedan, efter att gasturbiner tillverkade av Siemens dotterföretag i S:t Petersburg hamnat på Krim.
Men kristdemokraten Merkel, nu senast med en socialdemokratisk utrikesminister, värnar alltså relationen med Moskva, inklusive Nord Stream 2. Berlin protesterar därför mot den nya lag i USA som ger presidenten rätt att straffa företag och personer involverade i rysk gasexport.
Som vanligt uttrycker sig Merkel återhållsamt. Men andra skapar debatt i en känslig fråga. Det märktes när den liberala ledaren Christian Lindner, efter valet 24 september möjlig som ny tysk utrikesminister, gjorde ett uttalande om Krim, (fel)tolkat som ett uttryck för vilja att mjuka upp hållningen mot Putin.
Tydligare är Gerhard Schröder, sedan länge galjonsfigur för Nord Stream. Han har precis tackat ja till en ledande post i den ryska energijätten Rosneft – Kremls bankir.
Kanske är det ett tecken på de tyska socialdemokraternas desperation att de i sommar försökt använda den en gång hyllade Schröder som vallokomotiv, men tvingats distansera sig.
En sak är att på olika sätt hålla kontakten med Rysslands makthavare. En annan är att som Schröder ha Putin som kompis och kalla honom tvättäkta demokrat.