Att företräda det politiska etablissemanget är en av nutidens mest otacksamma uppgifter: efter Brexit och Donald Trumps valseger ser nu ännu ett nederlag för etablissemanget ut att vara på gång i Italien. Den 4 december går landet till folkomröstning om föreslagna förändringar – förenklingar, enligt förespråkarna – av konstitutionen. Om opinionsmätningarna denna gång stämmer, blir det ett nej. Håller premiärministern Matteo Renzi då sitt tidigare löfte avgår han.
Behovet av förändring kan tyckas uppenbart. Med den nuvarande ordningen, till vilken hör en stark ställning för senaten, blir det politiska beslutsfattandet en utdragen historia. De många nivåerna i systemet bidrar också till oförutsägbarhet och godtycklighet. ”Tidigare blev många positiva reformprojektet ofullständigt implementerade, vilket innebar att deras förtjänster inte i sin helhet kom ekonomin till del”, skrev OECD i en rapport om Italien 2015. Konstitutionen blir på så vis ett hinder för Italien som behöver komma till rätta med den höga arbetslösheten, den låga sysselsättningen och den undermåliga matchningen.
Att det italienska näringslivet har ställt sig bakom Renzis förslag till förändring är således följdriktigt. Även OECD rekommenderade Italien att fullfölja reformen av parlamentet och att tydliggöra de olika politiska nivåernas mandat.
Men ett nej innebär mer än att allt blir vid det gamla. Det innebär också att Renzis karriär får ett abrupt slut.
Väljarna får försöka ta ställning till två saker på samma gång. Dels handlar valet om ganska komplicerade konstitutionella frågor, dels är det en ren förtroendeomröstning. Om avgångslöftet när det gavs var ett sätt att motivera väljarna att rösta ja – till följd av Renzis karisma och popularitet – har det dock nu blivit ännu ett sätt för populisterna att tillfoga etablissemanget en blessyr. Premiärministerns avgång skulle vara en framgång för Italiens säregna Femstjärnerörelse.
Så långt kan folkomröstningen tyckas vara en rent italiensk angelägenhet. Men ur ekonomiskt perspektiv påverkar folkomröstningen i Italien också resten av EU. Ett nej till fortsatta reformer i en av eurozonens största ekonomier skulle bekräfta bilden av ett Europa som inte förmår hitta tillbaka till konkurrenskraft och tillväxt.
En förlust för Renzi skulle också vara ett dråpslag för den partifamilj han tillhör, den socialdemokratiska. Renzi är en av mycket få ledande europeiska socialdemokrater som har noterat några regelrätta segrar på senare år. I Tyskland är socialdemokraterna ”juniorpartner” till kristdemokraterna, i Storbritannien tycks Labourpartiet gå mot kollaps under Jeremy Corbyns ledning och i Frankrike är socialdemokraten Francois Hollande den minst populäre presidenten någonsin. Renzi, som en ”ung keynesiansk Tony Blair på vespa”, ingav förhoppningar inte bara om att Italien kunde reformeras utan också om att den europeiska socialdemokratin hade en framtid.
Resultatet av folkomröstningen kan innebära att båda dessa uppfattningar måste omprövas.